Aftonbladet – 7 februari 1872, sida 2

närvarande ställning, tulltarifferna revideras. dekreterar som följer: Art. 1. Att styrelsen vid lämplig tid uppsäger handelsfördragen med England och Belgien. Art. 2. Att de nu gällande tarifferna skola tillämpas tills nya tariffer blifvit voterade. Voteringen om lagen skedde genom handuppräckning och blott ett fåtal af den yttersta venstern förklarade sig mot densammas antagande. . Det af oss i går omnämnda utdraget ur flord Lyons depesch till franska regeringen, hvilket af utrikesministern upplästes i nationalförsamlingens session den 1 dennes, meddelas nu af Times korrespondent i Pafris och är af följande lydelse: Den engelska regeringen framställer inga klagomål öfver den franska regeringens åtgärder i och för de finansiella behofven och skall bemöda sig att förekomma all förminskning i de vänskapliga känslor, som för närvarande ega bestånd mellan de båda länderna, i händelse det franska kabinettet skulle uppsäga handelsfördraget. Om fördraget är besvärande för den franska regeringen i finansielt hänseende, så är hennes majestäts regering beredd att gå in på modifikationer i hvad denna punkt beträffar. Hvad de förslag angå, som äro af protektionistisk natur, hyser drottningens regering allvarsamma betänkligheter mot deras antagande, men afslår icke deflnitivt att diskutera dem. Omedelbart efter voteringen om handels-. fördragen företog nationalförsamlingen till behandling den af Duchåtel väckta motionen om regeringens och församlingens återvändande till Paris. Debatten härom var måhända den stormigaste, som ännu förekommit i församlingen. Vautrain, den nyvalde deputeraden för Paris, talade allvarligt och gripande till fördel för återvändandet till Paris samt betonade de olägenheter, den orättvisa och äfven den fara, hvarmed det var förenadt att beröfva Paris dess rang af Frankrikes hufvudstad. Vautrain afbröts under sitt anförande ofta af förbittrade utrop från högern och af entusiastiska applåder från venstern, synnerligast då han förklarade att insurrektionen af den 18 Mars icke skulle hafva inträffat, om nationalförsamlingen varit i Paris. De Juignå, tillhörande högern, utropade vid detta ställe i Vautrains tal: Det var mairerna i Paris, som stodo i spetsen för insurrektionen. Dessa ord framkallade en gräslig uppståndelse. Hela venstern reste sig upp under häftiga åtbörder och passionerade utrop mot de Juign6. Flera af Paris mairer, som sitta i församlingen, rusade fram till tribunen, der de den ena efter den andra protesterade mot de Juigns beskyllning. Denne förklarade nu, att han endast hänsyftat på vissa mairer, icke på dem, som voro hans kolleger i församlingen. Sedan presidenten, som kallade församlingen till tystnad, lyckats återställa lugnet, började högljudda rop höras att kabinettet skulle förklara sin åsigt i denna fråga. Inrikesministern Casimir Pårier uppträdde nu och förklarade, att regeringen ansåge, att den nu pågående diskussionen vore för tidig, att en fråga af denna vigt borde allvarligt öfvervägas och genomgå all den parlamentariska förberedelse, som församlingens stadgar föreskrifva, innan den företoges till slutligt afgörande. För sin egen del förklarade Pårier, att hans åsigter om behofvet af regeringens och nationalförsamlingens återvändande till Paris vore för allmänt bekanta, -att han behöfde närmare yttra sig om dem. Under buller och larm förkastade församlingen ett par framställda förslag, att diskussionen skulle uppskjutas på tre eller sex månader, och antog slutligen, såsom -telegrafen redan berättat, med 377 röster mot 317, komitåns förslag att församlingen icke måtte fästa något afseende vid motionen, Casimir Pörier visade sig mycket upprörd öfver denna utgång och förklarade för sina vänner Ft han ämnade resignera. Åtskilliga mediummar af församlingen begåfvo sig på grund häraf fram till Thiers och uppmanade honom att förmå Pårier afstå från detta sitt beslut. Såsom be-. kant ingaf inrikesministern dock samma dag sin afskedsansökan,