torde ej vara att hoppas det grefve Hamil ton skall taga initiativ till några sådana eller ens omfatta dem med sin sympati. Det kan icke förutsättas, att den nye kanslerns skaplynne kan våra de akademiska konsistorierna obekant. Lika litet borde man kunna antaga att detsamma just skulle vara grunden till den utmärkelse, som tillfallit honom. Ty, ehuru dessa myndigheter, särdeles den sydsvenska, ej kunna beskyllas för någon öfverdrifven böjelse för reformer, vilja de väl det oaktadt ej gifva någon speciel hyllning åt reaktionen. Universiteten hafva derför antagligen haft ett särskildt intresse fäst vid grefve Hamiltons val, och vi frukta ej att för mycket misstaga oss i den förmodan att det är det gamla tvistefröet om läkarebildningen, som här åter är framme och spökar. Grefve Hamilton har nemligen den tvetydiga förtjensten, som dock för universitetens medicinska fakulteter torde synas stor nog, att hafva bidragit till denna frågas undanskjutande. Den för frågans behandling nedsatta komite inkom nemligen redan den 30 Juli 1859 med sitt betänkande, och när grefve Hamilton den 2 Nov. 1860 nedlade ecklesiastikportföljen, hade frågan ej ännu blifvitiregeringen föredragen. Då öfverstyrelsen öfver karolinska institutet äfven är appdragen åt kanslern för Upsala akademi, hoppas man måhända nu attihonom erhålla en stark motvigt mot de krafter, som arbeta på detta vårt fullständigaste medicinska läroverks likställighet med de ofullständigare fakulteterna. Visserligen hade vi hoppats, att menskighetens och vetenskapens stora intresse vid denna frågas lösning till fördel för det nedicinska läroverket i hufvudstaden skulle örmått förqväfva universitetens sjelfviska småintressen. — Man har äfven, särskildt rån Upsala, på senare tiden förnummit yttranden, som gifvit stöd åt en sådan förwoppning. Vid ett derstädes före det egentiga kanslersvalet hållet profval säges ock rih. De Geer erhållit blott två röster minIre än grefve Hamilton, hvaraf man har rätt stt sluta till en ganska stor frisinnad miwritet inom detta konsistorium. Möjligen rar det ock den bestämdt utpräglade och vidt kända opinionen i Lund, som gaf utslaget i denna fråga, hvars allmänna bety lelse tvifvelsutan är att vara ett dåligt men för lösandet af den medicinska, uti den iktning som opinionen oförtydbart angifvit.