Aftonbladet – 7 februari 1872, sida 2

kar och tycken, fastän han bara var en simpel värdshusvärd och arrendatorn lät honom aldrig vara i fred, Bevakade Owen Inte beständigt alla hans företag? Spionerade han ej? Talade han ej om honom nere i byn? Nej! sade de fyra herrarne. Nej? En af dem visste åtminstone bättre än så. Herrarne skulle bara komma ihåg hans lögner angående den der likvagnen, som hade stannat gett par timmar på natten, för att hästarne skulle fodras. Avrendator. Owen hade utspridt en historia om hurunledes den kommit för att hemta ett lik och hade skiekat upp doktor Priar, för att anklaga hoDOM, Vinsool . Läkaren höjde sin ex hand för att bjuda tystnad. Haf inte så brådtom, Black. Hvem sade er att Owen hade skickat mig? Det gjorde ni sjelf, genmälde Black. Stalldrängen upphörde med sitt göromål för att höra på. Erkände ni ej, att mannen med afsigt hade tagit plats der borta vid stättan och såg på, huru likvagnen begaf sig på väg? Ni vet sjelf, att ni gjorde det, sir. Nej, Black, det gjorde jag inte, sade mr Priar. Jag sade tvärtom, att den personen inte afsigtligt hade kommit för att betrakta uppträdet, men väl att han af en tillfällighet i detsamma passerade förbi. Detta yttrade jag så tydligt, som det var möjligt; och ganska visst sade jag inte att nämnde åskådare var arrendator Owen. Att det var han, visste jag utan att ni behöfde säga mig det, doktor. Det var visst inte nödvändigt att upprepa namnet — visst intel! Men det var inte mr Owen, frInte! Och det tror ni er nu kunna inbilla mig? sade Black med hån, Hvad jag säger er, Black, är sanning: