Aftonbladet – 7 februari 1872, sida 2

STOCKHOLM den 7 Februari Den nyligen skedda utnämningen af kansle: för universiteten i Upsala och Lund torde vara förtjent af en större uppmärksamhet än som hittills åtminstone kommit henne till del. Om visserligen å ena sidan en uni versitetskanslers inflytande på den lärda bild ningen inom landet icke kan skattas så syn nerligen högt, så finnes dock ett och annat tillfälle, då det kan vara mera betydande. än som kan anses förenligt med vetenska pens verkliga intresse. Det torde derför sedan akademierna allt mera förlorat af de skråmessiga attribut utaf privilegier, med hvilka de vid sin första uppkomst försågos. kunna sättas i fråga huruvida ej hela kan slersembetet saklöst kunde försvinna. Det hade nemligen sin betydelse för en tid, då bildningen i och för sig saknade en sådan och derför måste låna den af rangen eller börden, Den tid, då bildade män och ynglingar trodde sina landskapsföreningar erhålla något värde deraf att en greflig eller friherrlig öfvermaga benäget åtagit sig att vara deras curator illustris, var det äfven alldeles i sin ordning att de akademiska fäderne i spetsen för hela universitetsinstitutionen önskade se en prins eller till det minsta ett krar schaneradt riksråd af högadlig börd. Men på samma gång bildningen sjelf blifvit en makt, böra bildningsanstalterna kunna undvara dylika illustrationer. Denssenaste tiden har äfven vid våra universitet omskapat de forna mera patriarkaliska inrättningarna, i det de t. ex. i de flesta fall förlorat sin domsrätt och sjelfva det stränga nationsbandet börjar att blifva ganska sprödt. Det fordom så mäktiga consistorium minus, som handhade dels akademiens disciplinära myndighet, dels hela dess ekonomiska förvaltning, har sett den förra betydligt kringskuren, den senare öfverflyttad på ett mera tidsenligt drätselutskott, hvars ledamöter ej, såsom det nämnda mindre konsistoriets, tillsättas efter tur, utan väljas med hänsigt till sin lämplighet för den åsyftade befattningen. Under sådana förhållanden torde kanske äfven öfverstyrelsen öfver universitetet lämpligast öfverlemnas åt en för flere år bland professorerne vald rektor, hos hvilken både större kännedom om universitetets behof och större intresse för deras tillgodoseende kunde förutsättas. Att ett sådantförslag, åtminstone samtalsvis, varit å bane i Upsala tro vi oss veta; och kunna vi derför ej annat än förundra oss öfver att det ej vid nyss inträffade kanslersledighet upptogs till alvarlig behandling. Otroligt synes dock ej att den fraktion inom akademiska konsistoriet, som sades tänka på att välja erkebiskop Sundberg till kansler, just dermed safsåg att bereda öfvergången till ett dylikt förslag. Bortser man från frågan om kanslersembetets lämplighet och fäster sig vid sjelfva valet, finner man att detta med en sällspord enhällighet utföll till fördel för grefve Hen; ning Hamilton. Att under sådana förhållanden den kungliga sanktionen af valet icke länge lät vänta på sig kan ej förvåna någon. Otvifvelaktigt är det ock en vinst såväl för den fosterländska bildningen som för båda universiteten att, så länge kanslersembetena bibehållas, de också förenas ien hand. Utnämningen af de lägre ordinarie lärareplatserna vid universiteten sker nemligen senom kanslern. Har nu hvartdera universitetet sin särskilde kansler, är fara värdt att möjligheten för adepterne vid det ena vtt vinna befordran vid det andra, åtminstone hvad adjunktsbefattningarna angår, blifyer högst ringa. Erfarenheten från början af århundradet tyckes åtminstone utvisa letta. Det var således att förutse det universiteten i sitt välförstådda intresse äfven lenna gång skulle söka förena sig om samme person, på sätt som varit vanligt ända sedan fr Att denne person skulle blifva grefve Hening Hamilton var deremot för den utanöre stående allmänheten ej lika lätt att ana. Visserligen lemna hans fina litterära bildling, höga börd och öfverlägsna rang intet frigt att önska, i fall det blott är dessa genskaper man söker hos en akademikanler. Dertill kan väl, såsom tyngande i vågkålen, läggas att han, i sin egenskap af cklesiastikminister, under en kortare tid aft högsta ledningen af universitetens anelägenheter om hand. andra sidan är an dock i saknad af den närmare känne-. om om förhållandena derstädes, som blott . an vinnas genom någon tids vistelse der: åsom studerande; ty den erfarenhet af uniersitetslif, som grefve Hamilton såsom käaljer hos arffurstarne vunnit, måste i detta all anses högst otillräcklig. I detta hänseene synes frih, L. De Geer, som jemte grefve lamilton på alvar var ifrågasatt till detta örtroende, hafva varit lämpligare, då han nder några års studiitid haft tillfälle lära änna akademiska lifvets både yttre och inre srhållanden. Äfven dennes juridiska bilding torde vid utöfningen af ett dylikt emete hafva kommit väl till pass. Den synpunkt, ur hvilken grefve Hamil-lc ons val likväl är mest anmärkningsvärdt, r dock med afseende å hans negativa och ristokratiska skaplynne, Ehuru, såsom ofan är antydt, mycket af den skråanda förvunnit, som i forna tider karakteriserade l: j blott de akademiska in8titutionerna, utan fyen de medborgare, hvilka under dem utecklades, återstå dock ännu många reforer, innan våra universitet kunna i allo 4 4 j l S S f 1 1 S 1 f S ylla sin stora fosterländska uppgift. Det!s AA A————— ALL mo Sr EREEEEEEEEHEED ar och tycken, fastän han bara var en: mpel värdshusvärd och arrendatorn lätjs