Aftonbladet – 7 februari 1872, sida 2

Vid denna punkt i samtalet syntes doktor Priar komma ut gexom sidodörren, efter ett besök uppe hos den sjäxa. De stannade ännu en liten stund, Black aijemt prote sterande mot att hafva sett eller hört mr Owen, hvarefter de alla, och doktorn med dem, åter ämnade aflägsna sig. Det är ett gammalt godt ordspråk, som sitger: Haf tand för tunga,; Black glömde det ; Jenna stund; liksom mången annan S varare tänkte han, att ju flera nitisk sjelfförsT I na ord han begagnade 7 Af desto bättre skulle försvaret gagna honom. av Jag har inte ännu fått ett nöjaktigt sva. på min fråga af herrarne, började han och hejdade dem just då de skulle gå. Hvad jag vill veta, är om det finns någon orsak till att jag framför andra så här skall ansättas med frågor om Owen — om hvad som tar blivit af honom ? Georg Arde, som hittills hade varit alldeles tyst och nöjt sig med att nyttja sina ögon och öron, vände sig nu tvärt emot värdshusvärden och yttrade sig oförbehållsamt om det bittra agg han var känd för att hysa mot Robert Owen. Han talade helt öppet och skonlöst om de extra affärer som bedrefvos på Den smygande TIndianen, sade ej direkte hvari de bestodo, hvilket han måhända icke heller kunde göra, men gaf dem den generella benämningen: laglösheter. Black förlorade härigenom väldet öfver SE sielf, Han stod icke i något beroende af mr Georg Arde, eller afhans gamla frände, squiren, och han svarade häftigt: — Ja, det må vara. Har hade anledning till missnöje emot arrendatorn, ehuru Black på sin sida aldrig hade gjort honom nagot förnär, aldrig hade tänkt på att göra det! Han måtte väl tillåtas att också ha sina tan