Aftonbladet – 2 februari 1872, sida 3

MIL VERSACE ÖV SYRATRRKUTIVIA, Pr VE BE skulle vinsten på de mindre bemedlades bi sparingar komma just deras framåtsträfvar de likar till godo. Man invänder kanske, att det bidrag, so! sparbankerna i allmänhet kunna lemna folk högskolorna, svårligen skulle för dessa kunn blifva någon betydligare hjelpkälla. Me de svenska sparbankernas egna öfverskotts medel, hvilka nästan uteslutande tillkommi genom räntevinst, uppgå för närvarande til öfver 4 millioner, och låt vara, att af dess: fyra blott den ena är hemma i orter, de intresse för en folkhögskola bör kunna på räknas, så utgör dock en procents årlig bidrag af detta kapital 10,000 rdr eller el summa, som måste anses högst betydlig, di troligen ej ännu på åtskilliga år våra sven ska folkhögskolors antal kommer att uppgå till 10. Det fordras alltså blott, att denn: tanke vinner anklang i vårt lands spar banker. Men det är icke blott i sparbankerna: åtanke, vi skulle vilja anbefalla dessa s. k frielevplatser vid våra folkhögskolor: be bofvet af desamme är synnerligen väl värd att allmännare påaktas, och dock har-de blifvit nästan alldeles förbisedt. Visserli gen har Nordiska nationalföreningen i Stock holm sökt att leda nppmärksamheten på den genom att flere gånger lemna anslag til några sådana platser vid hvardera af våre tre äldsta folkskolor; men knappt någon al folkhögskolornas gynnare, vare sig enskilde personer eller kommuner, hafva följt det synnerligen lofvärda föredömetBland de allmänna bidrag, som hittills kommit folkhögskolorna till del, torde såle des de från landstingen och kommunerna svårligen kunna annorlunda betraktas, än som en hjelp att börja med, hvilken ej för framtiden kan påräknas, och de från hus hållningssällskap, eller sparbanker stå ännu allt för enstaka för att kunna ingifva några större förhoppningar för framtiden. Åter står då af hittills varande hjelpkällor en dast enskilda bidrag och bland dessa främst de föreningars, hvilka i hvarje skolas hem ort åtagit sig att en viss tid med penning bidrag understödja henne. Den ledande tan ken vid dessa föreningars bildande har na turligtvis endast varit att bidraga till att skolan skulle komma på säkra fötter: unge fär som när en penningman lånar en ung handtverkare eller handlande ett rörelsekapital, på det denne derigenom må få till fälle att sjelf taga sig fram. Om långifva ren ej hoppades, att hans hjelp skulle grundlägga den unge affärsmannens bestånd för all framtid, skulle han ingalunda ha varit villig att hjelpa. Så ock med garantiföreningarnes medlemmar: hade de varit öfvertygade om att skolan ständigt skulle behöfva deras hjelp, skulle säkerligen mer än en af dem ej tecknat sitt namn lika villigt som nu, Derför har också mången mottagit underrättelsen om att skolan åter behöfde bidrag med ett missnöjdt: nu borde hon väl kunna hjelpa sig sjelf! Detta finna vi helt naturligt, och vi se icke deri något synnerligen betydelsefullt olyckstecken för skolans framtid. Vi kunna knappt föreställa oss, att en god och i öfrigt väl grundad skola skulle duka under i följd af några garantiföreningsmedlemmars brist på intresse: i nödens stund skulle väl några af hennes många, varma vänner göra sitt yttersta för att uppehålla henne. Vi våga till och med förutsätta hela garantiföreninsens upplösning: ty fastän denna utgör en i sitt slag ganska god borgen för tillfället, så är dock hennes egen tillvaro ej mera betryggad, än att hennes upplösning eller Atminstone så betydliga inskränkning, att hon ej längre kan fylla sin bestämmelse, mycket väl låter tänka sig, Men hvar skulle så fall skolan kunna få nog kraftig ersättning för sin förlust? Den hjelpkälla, som här ligger närmast ör tanken, är statsanslag. Mången af folkhögskolornas målsmän har nog mer än en sång tänkt derpå; men de hafva ej velat anhålla derom, till någon del kanske derför, att de ej ansett det vara af nöden påkalladt, men troligen ännu mer emedan de ej velat sjelfva gifva anledning till något örmynderskap öfver sig: de hafva härigenom lyckats att hos landtbefolkningen väcka ett intresse, som en statens anstalt svåpljsen eller omöjligen skulle kunnat framkalla å lika kort tid. Nu deremot, då våra folkhögskolor redan kunna utan öfverdrift säsas hafva vunnit folkets förtroende — om in icke obegränsadt —, då den väg, på hvilken de slagit in, bevisat sig vara den rätta för utbildande af goda medborgare och dugiga landtmän tillika; nu skulle det svårlixen hos någon, som på samma gång älskar osterlandet och folkhögskolorna med deras idla sträfvanden, kunna väcka anstöt, om regeringen genom ett förslag och riksdagen renom ett anslag sörjde för deras framtida rygghet. Icke behöfver friheten i deras verksamhet inskränkas eller deras utvecking på minsta sätt hämmas derigenom, att vissa vilkor bestämmas för att de skola komma i åtnjutande af ett årligt statsanslag: fastmera borde väl tryggheten i ekonomiskt hänseende kunna utöfva ett ganska fördelaktigt inflytande på deras utveckling. En af grundtankarne i folkhögskoleinrättningen är eller borde åtminstone vara, att skolorna skulle kunna bära sig sjelfya, Att letta emellertid ej i derag förstå början kunde gå för sig, är helt naturligt: men man borde dock ej släppa denna framtidstanke ur sigte. Nu kunna en väl ordnad folkhögskolas årliga utgifter svårligen beräknas lägre än till 4000 å 4500 rdr årlisen: omkring 3500 rdr till lärares aflöning och ingmot 1000 rdr till hyra, eldning, belysning, städning, böcker, inyeptarier. tryck: ningskostnader och reparationer är ingalunda för högt tilltaget. Men folkhögskolornas egna inkomster bestå ju nästan blott i eieyafgifterna, och då nu dessa vanligen ej äro satta högre än 50 idr, så skulle inemot 90 elever erfordras, för att affärerna utan hjelp af yttre bidrag skulle kunna gå ihop. För ett så stort antal är likväl inoe al våra nuvarande folkhögskolor beräknad, nen detta är något, som lätt nag torde kunna hjelpas, när så behöfyes; föret a dct ental lärjungar infinna sig, som de arattara