Aftonbladet – 2 februari 1872, sida 3

Sveriges folkhögskolor. IV. Hurudana äro då våra folkhögskolors framtidsutsigter? Kunna dessa skolor fortfa: rande påräkna samma hjelpkällor som hittills? Eller hafva de några nya att förvänta? — Dessa äro frågor, som, då man egnar någon uppmärksamhet åt folkhögskolornas närvarande ställning, göra sig sjelfva. Folkhögskolornas hjelpkällor hafva hittills bestått i enskilda personers bidrag samt i anslag från landsting, kommuner, hushållningssällskap, sparbanker och nordiska nationalföreningen. Den först nämnda hjelpkällan är väl den: mest betydande, men det oaktadt lemna vi henne åsido, tills vi kastat en blick på de öfriga. Landstingen hafva hittills med icke obetydliga summor understödt folkhögskolorna. Men genom det afslag, hvarmed både Malmöhus och Kristianstads läns senaste landsting besvarade de väckta förslagen om ytterligare understöd till folkhögskolorna på Hvilan och i Önestad, torde ett för åtskilliga år gällande exempel vara gifvet. Vi hafva redan förut nämnt hvilka skäl som härvid voro (eller tycktes vara) de bestämmande. Ingen kan väl heller fullkomligt jäfva dessa skäl, men mången torde undra, hvarför de ej förr blifvit tillämpade. Det tillkommer ett landsting att taga befattning med sådana inrättningar, som kunna komma länet i sin helhet till godo, Är nu folkhögskolan en sådan inrättning? Man kan svara både ja och nej. Det är af största betydelse för ett län, att de sträfvanden efter medborgerligt praktisk bildning — ej blott vetande — som i folkhögskolan finna ett uttryck, der vinna infödingsrätt, blifva beaktade och erkända af länets befolkning: för den skull anse vi det också ligga inom landstingets befogenhet att med anslag befrämja uppkomsten af en dylik skola inom länet, äfvensom att understödja henne, när hennes ekomiska bestånd är mera allvarsamt hotadt. Men den närmaste nyttan af lolkhögskolan kommer dock egentligen endast länets förmögnare landtmannaklass till godo, och landstinget, som förfogar öfver skattemedel, till hvilka alla klasser af länets befolkning lemnat sina bidrag, bör för den skull ej anse sig kunna lemna folkhögekolorna anslag af dessa medel, så snart det ej gäller idgens framtid eller skolans bestånd: i motsatt fall kan landstinget, i synnerhet om den förmögnare landtmannaklassen der eger afgjord öfvervigt, gåsom fallet är med Malmöhus läns, lätt ådraga sig en misstanke för partiskhet, hvilken skulle kunna skada folkhögskolans sträfvanden för framtiden mer än anslaget gagnade henne sjelf för tillfället. (Obefogenheten af en dylik — mer än en gång uttalad -— misstanke mot Malmöhus läns landsting torde vi för yår del knappt behöfva påpeka, då vi förut så tydligt framhållit det lofvärda intresse för folkhögskolorna, hvilken länets förmögnare landtmannabefolkning äfven genom egna bidrag lagt i dagen.) Om landstingen således i allmänhet icke kunna lämpligen betraktas som folkhögskolornas pligtskyldige understödjare, på hyad håll böra då dessa söka den hjelp, som de för fortsättandet af sin verksamhet kunna behöfva? Hos kommunerna? Denna utväg har som bekant blifvit försökt af ett par folkhögskolor, men huru varmt vi än ifra för dessa skolors bestånd, kunna vi dock icke gifva densamma jårt erkännande. Sådana bidrag, som utgå efter fyrktal, böra komma hela socknen till godo p ett öller anpat sätt; men det kunna ej folkhögskolorna sägas göra, så vidt ej fråga är om just den socken, dit de äro förlagda; i detta enstaka fall skulle deremot ect dyilkt bidra kunna anses tillräckligen motiveradt derigenom, att äfven mindre bemedlade ynglin: gar, som ej ega råd att vistas på främmande ort, kunde genom dagliga besök draga fördel af skolan, om tin rna läge 10 mil aflägse från deras hem. Också hafva åtskilliga kommuner uttalat sig mot bidrag efter fyrktal och i stället förklarat sig villa ge nom cirkulerande lstor åstadkomma ett om möjligt motsvarande understöd, Men utom från landstingen och kommunerna hafva från ännu några andra allmänna kassor anslag kommit ett par af våra