Aftonbladet – 2 februari 1872, sida 3

böra vidtaga vissa försigtighetsmått i fall a längre fram en efterräkning anställdes med al dem som åstadkommit revolutionen. 1). Ständerna uppkallades på rikssalen den 1110 Maj till öfverläggning. Sedan hertiIgen af Södermanland tills vidare Svea Ri)kes Föreståndare ankommit och tagit plats 1 till venster om tronen, yttrade han efter Jnågra inledande ord: — jag får nu, gode herrar och svenske män, afbörda mig den af konungen mig uppdragna skyldighet, att tillställa eder Dess skriftligen författade lafsägelseakt — hvarefter den, daterad GripsIholms slott den 29 Mars, af hofkansleren tl upplästes. Omedelbart derefter tilläts frih. ILars August Mannerheim att taga till orlldet och i ett kort, af fosterlandskärlek inspireradt tal, anförde de skäl, på hvilka han -Inu uppsade konung Gustaf Adolf all tro och lllydnad och förklarade honom och hans bröstYlarfvingar för närvarande och tillkommande Itider förlustige Sveriges krona och rege5lring — slutande med: Frie svenske män! Itill hvad en fri svensk man nu yttrat, lem)Inen I edert bifall? — hvilken fråga blef af tl samtlige riksens ständer med ett enhälligt, tl starkt och länge fortsatt ja besvarad. Då det på rikssalen förda protokollet, som riksföreståndaren sjelf justerat, två dagar derefter i bondeståndet blifvit uppläst samt ett af två riksdagsmän från Norrland inlemnadt anförande jemväl blifvit uppläst, hvari ståndet uppfordrades att med glömI ska af det förflutna vara de första af alla, att lunder hopp om en bättre framtid, skyndsamt vidtaga sådana anstalter att Gustaf TIT:s son och ättlingar icke måge sakna nödvän digt understöd för sin återstående lefnad — så begärde Peter Svartengren från Wermland ordet och yttrade, att han väl såsom Jen helig och orygglig lag respekterade hvad riksens ständer på rikssalen den 10 idenna månad beslutit; men ville dock hafva anmärkt: att han icke kunnat höra hvad som derstädes förefallit, eller derom haft annan kunskap än den han inhemtat af det vid berörda tillfälle förda och i ståndet i dag upplästa protokoll. Häri instämde Erik Andersson. Vid ståndets sammanträde den 15 Maj och sedan protokollsjustering skett, uppläste Svartengren ett anförande, som han två dagar förut hade anmält vid då hållet sammanträde, men som ej upptagits. Han ville göra några tillägg, som i protokollet borde fö varas rörande tilldragelserna den 10:de. Ståndet hade då samlats utan att anslag derom skett dagen förut. Sekreteraren, landshöfding af Håkansson, hade då tillkännagifvit, att rörande det som han skulle meddela tilläts icke, enligt befallning, att öfverlägga eller rådslå om, hvarefter han underrättade att på rikssalen komme att uppläsas konungens afsägelse, riksföreståndarens tal med mera, hvaraf något för oss upplästes samt att konungens bröstarfvingar borde för nu och alltid förklaras tronföljden förlustige; derefter sekreteraren uppmanat ståndet att å rikssalen besvara detta med ja och hade han tillagt, att ingen ärlig. man annat kunde; men hade då Svartengren begärt följande proposition antecknad i protokollet: att han såsom ärlig man svarade nej, och att denna vigtiga sak till öfverläggning måtte få hvila och in pleno af ståndet afgöras. Sekreteraren svarade härpå, att då de enskilda samtal, som utom protokollet kunde förefalla, hvarken äro underkastade anmärkning eller justering, så var icke det som Svartengren andragit af den beskaffenhet, att det borde besvaras, och beträffande det som han uppgifvit att sekreteraren skulle hafva yttrat, så voro det emot rätta förhållandet och sanningen stridande. På denna tillrättavisning gaf Svartengren icke något svar. Genast härefter inlemnade Erik Andersson ett anförande till protokollet, innefattande anmärkningar mot det som å rikssalen den 10 Maj timat; men några riksdagsmän förklarade, att det som af ständerna beslutits var oryggeligt, och kunde således ej ändras, än mindre nu göras till föremål för öfverläggningar i ståndet, och följaktligen anförandet ej i protokollot intagas. Erik Andersson fortsatte dock sitt yrkande, hvilket framkallade talrika protester, då talmannen slutligen gjorde följande proposition: Om icke ståndet finner, att Erik Anderssons anförande ifrån intagande i protokollet bör uteslutas? — hvartill allmänt ropades ja; men Svartengren påstod att hvarje ledamot egde rätt få i protokollet för sin räkning intaget hvad honom godt syntes, Talmannen frågade dereftor om ståndet ville i detta ämne anställa votering, hvilket med enhälligt nej besvarades, och blef då anföandet till Erik Andersson återstäldt. Sedan derefter en deputation från ridderskapet och adeln fått företräde och anmält att äfven detta stånd godkänt förslaget till en af ständerna beslutad underd. tacksägelseadress till riksföreståndaren, börjande med: Ljuft, outsägligen ljuft är det ögonblick då riksens ständer åter nalkas I, K. Höghets dyra person? etc. — begärde Anders Joachimsson från Östergötland ordet och anförde att sedan hans hiäradsboar fått veta att landshöfding af Håkansson blifvit utnämnd till bondeståndets sekreterare, hade de uttryckt sin farhåga att denna utnämning voro stridande mot ståndets frioch rättigheter och kunde leda till desammas vidare inskränkning i andra vigtiga delar. — En stor rörelse uppstod nu i ståndet: nästan hela ståndet uttryckte sin önskan att sekreteraren måtte med sin befattning fortfara, hvari Anders Joachimsson äfven förenade sig, erinrande mot den gjorda anmärkningen att framatällningen tillkommit af hemliga orsaker i afseende på sekreterarens person, att han (Joachimsson) endast fullgjort sina hemmavarandes ovilkorliga föreskrift. — Men Pehr Oxelberg från Nerike, Svartengren och Erik Andersson ansågo det stridande emot, och i framtiden vådligt för ståndets privilegier, om en frälse man vore ståndets sekreterare, De öfriga vidhöllo sin mening, hvarefter sekreteraren förklarade att han före pleni slut skulle i den uppkomna frågan meddela sina tankar, shvilka han förmodade blifva tillfredsställande äfven för de ledamötar gam dancam L d b k-— 2 mn. mm mm rr ro AR SNMP HAD Oo MmMBPmE MAD OPM 4 MM a me,