Aftonbladet – 2 februari 1872, sida 3

deståndets ledamöter i detta utskott kunde deltaga i bevillningsgrundernas uppgörande, innan rikskonstitutionen vore författad och definitivt antagen. Erik Bruse från Vermland befarade, och deri instämde Erik Andersson, att innan den bergfasta grundva len (konstitutionen) blifvit lagd, de treförnämsta stånden kunde förklara, att bondeståndets representanter tålde vid hela bevillningen. Dylika farhågor hystes dock icke af flertalet inom ståndet, som ansåg att förarbetena i bevillningsutskottet utan fara kunde verkställas, då den slutliga pröfningen i alla fall tillkom staten. I sådant syfte formulerades äfven bondeståndets beslut, hvilket genast genom en afsänd deputation delgafs de öfriga stånden; men då protokollet några dagar senare skulle justeras (den 26 Maj) påstod Svartengren att det vore rakt stridande emot ståndets beslut. F anledning häraf erinrade den nye sekreteraren, revisionssekreteraren Agardh, att det ifrågavarande beslutet hade omedelbart efter detsammas fattande (den 23 Maj) blifvit justeradt och erkändt af ståndet; I men att i anseende till tidens knapphet inI tet fullständigt protokollsutdrag då hunnit uppsättas, utan hade i stället, till ledning för deputationens ordförande, Matts PersI son från Dalarne, en promemoria blifvit uppsatt samt i ståndet uppläst och godkänd, med hvilken ock protokollet vore ordagrant öfverensstämmande. Då sekreteraren framI tog promemorian och skulle uppläsa den, afbröts han af Svartengren, som med mycken häftighet förbehöll sig att sekreteraren icke måtte tagahonom orden ur munnen, och vidare tillade att det tilläfventyrs vore för ståndet säkrare och i sin ordning om någon Jannan uppläste den. Under betygande af sin förtrytelse öfver den skugga som Svartengren sålunda velat kasta på sekreterarens förhållande, yrkade ståndet nu att han ville uppläsa promemorian. Så skedde; men Svartengren satte ändå i fråga om den vore enlig med ståndets fattade beslut, i anledning hvaraf Matts Persson som var den mest ansedde i ståndet — vitsordade denna handling vara densamma som till honom öfverlemnats, sedan den i ståndet blifvit uppläst och godkänd, hvilket allt ståndet enhälligt bestyrkte, hvarefter Svartengren ej vidare yttrade sig. Imellertid hade hans förfarande väckt stor ovilja och den ökades än mera vid påföljande plenum. Då protokollet rörande den ofvan anförda tilldragelsen skulle justeras — den 30 Maj — afbröt han uppläsningen flera gånger, förbehållande sig att i ett skriftligt anförande få göra anmärkningar mot protokollet och försvara sitt handlingssätt; men ståndets samtlige öfrige 1edamöter vitsordade protokollets riktighet, samt att Svartengrens uttryck och förhållande vore rätt antecknadt. Nu bröt stormen ut. Anders Nilsson från Jemtland uppstod och förklarade: att sedan Svartengren, enligt hvad kändt vore, vid senaste plenum tillåtit sig ett nytt utbrott af häftighet och ondska, hade talaren väntat och haft rätt fordra att Svartengren, som vid lugnare eftertanke bort inse sitt fel, nu skulle erkänna det och derföre bedja ståndet om öfverseende, men då han tvärtom nu ökat sina förra fel med ett enständigt för nekande deraf och åter väckt ogrundade anmärkningar mat protokollets riktighet, dem han med vanlig bitterhet framställt. så vore talaren föranlåten inlemna ett memorial, som han underkastade ståndets pröfving. I detta memorial — af 5 ledamöter underskrifvet — anfördes att Svartengren länge ådragit sig ståndets missnöje,flera gånger varit kittslig och besvärlig ; att den hederlige sekreteraren af honom blifvit groft och oförsynt förfördelad och beskyld för uppenbar förfalskning. Derföre Bräöder!t — låtom oss aflägsna ett sådant oenighetsfrö, — hvarföre yrkades att Svartengren skulle förklaras ovärdig ståndets och allmänhetens förtroende och upphöra att vara ståndets ledamot. — Tretton ledamöter inlemnade ett memorial, hvari enahanda yrkande gjordes; det vore en vanära för hela ståndet, om Svartengren på detta rum längre bibehölls. — Tre ledamöter ingåfvo ett särskildt anförande, hvari framhölls huru 8. utan all slags anledning farit ut i illskefulla beskyllningar mot ståndets aktade sekreterare; det var icke blott en rättighet utan en pligt för ståndet att ur detsamma aftägsna den, livars enda syfte mål äratt åstådkomma oredor, som fröjdas åt oenighet och som lefver i hoppet att) kunna underhålla dem och stifta nya. Den sedermera så bekante och inflytelserike Andeys Danielsson från Elfsborgs län uppläste ett af honom och sju andra undertecknadt anförande, hvari erinrades att, fastän): den nöd och våda, hvari landet störtats, på-): kallade enighet, samdrägt ceh inbördes förtroende, så hade Svartengren allt sedan riksdagena början gjort allt sitt till för att stifta osämja inom bondeståndet och nu senast mot sekreteraren framkastat en misstanke så grof, att den icko gerna kan ega rum uti ett bröst, som loke känner sig i stånd till föröfvande af ett sådant brott. — NStändets anseende i det allmänna skulle lida, om ett så brottsligt förhållande lomnades utan beifran. Den omständigheten ansågo de icke nu hehäfva åberopas att Svartengren zxikall hafva varit annat än hanåge och säledes oberättigad att bland oss hafva ett rum X), utan endast det att hans förhållande, som icke kunde härleda sig af oförstånd i den mån utmärkte elakhet i lynnet, Wppsåt att skada och liknöjdhet om medlen att ernå ett åsyftadt ändamål, att vi icke vidare kunna hysa förtroende för honom, hvarföre han borde antydas från ståndets samlingsrum, Derefter fick Svartengren ordet. Han sadey hafva varit beredd på det anfall, som Na rn Bak bo ) Härmed åsyftades att Svartengren skullo haft någon befattning som giorde honom inkompetent att sitta i bondeståndet... Den tiden och länge derefter lades stor vigt på ståndets renhet. Vid början af 1809 års riksdag anmärktes i bondeståndet att en af dess ledamöter, Olof Schåre från Bohus län, skulle innan han såsom egare af skattejord blifvit vald till riksdagsman innehait någon slags befattning som horde hindra honom attistånd k Plats, Sjelf i han att så tj nt fä i. me, fn fr KE DA Kn ng fn DN PN JR Rn