Aftonbladet – 22 januari 1872, sida 2

orad intagande och väl uppfostrad som min egen älskade mor var det. O, det är fasligt!s skrek miss Clewer under hysterisk gråt, han vågar uttala sin mors namn vid. sidan af hennes! Nu måtte verldens sista tid tillstunda. Om min dyra syster kunde uppstå ur sin graf i denna stund, skulle hon åter dö af blygsel. Det var till intet gagn hvad Geoffry sade, pj ett enda förståndigt ord kunde af hans tre antagonister uppfattas. Bittra smädelser regnade öfver honom; sir Dene skrek och pratade, John Clanwarings ord. voro färre, men skarpa och sargande som en dolk; miss Clewer kastade sig af och an under spasmodiska skrik och gråt. Geoffry lyckades slutligen smyga sin hand i faderns, under en framkallad bön om förlåtelse. Förlåtelse! Sir Dene slängde handen ifrån sig med en styrka, som kom Geoffry att vackla, och befallde honom att lemna huset. Gål röt han och sträckte sin hand mot lörren; förskaffa dig ditt uppehälle bäst du can. Jag förskjuter dig ifrån denna stund! Och Geoffry gick. Då han fann sig ej unna öfvertyga, — då han tvärtom fann, utt ju längre han stannade, desto värre blef let, — så. aflägsnade han sig. Ute i koridoren stod Gander, röd i ansigtet som en uppkam. Det har varit ett fasligt halloh, kan jag ro, hviskade han. Det har gått mycket bullersamt till ander. : Kan tro det. Men hör, sir, — låt det nte nedslå modet. Sir Dene är uppretad iu och ingen vet bättre än jag, hur mycket svärjande behöfs för honom, innan han lugar sig. Man lär sig gorma och svära der ite i Indien. Men låt mans bara mr Clanvaring åter resa sina färde, — han är den