Aftonbladet – 10 januari 1872, sida 3

sans ec . Tidningsöfversigt. Sydsvenska Dagbladet innehåller föl jahde artikeli Som bekant, utgör ombildningen af em betsverken en fråga som länge hos oss ståt på dagordningen, och såväl inom riksdager som i den offentliga diskussionen hafva lif liga önskningar i denna riktning uttalat sig Hvar och en, som med någon uppmärksam het följt frågan angående embetsoch tjen stemannaförhållandena i vårt land, som sökt göra sig bekant med den invecklade och trassliga arbetsfördelningen inom verken och de många nödfallsutvägar som måste anlitas för att få det hela att gå ihop, skall ej heller neka att detta område erbjuder ett rikt fält för förenklingar och förbättringar. Det är derföre med synnerlig glädje man förnimmer att vår nuvarande civilminister lärer vara sysselsatt med utarbetandet, af ett sådant organisationsförslag. Det är en uppgift, som för sin lyckliga lösning kräfver sällsynt sakkännedom, långt och ihärdigt arbete, stor varsamhet å ena sidan, men också, å andra sidan, kraftig beslutsamhet att ej rygga tillbaka för genomgripande omstöpningar, der sådana erfordras, så att saken ej. stannar vid gagnlösa lappningsförsök. Just på grund af dessa egenskapers nödvändighet anse vi företaget nu vara i särdeles goda händer. Ett arbete sådant som detta kan dock ej ske i hast; och under tiden får man derföre naturligtvis gifva sig tåls med sina önskningar rörande hufvudreformen. Men beträffande åtskilliga missbruk, som sammanhänga med och härflutit af den oordnade beskaffenheten af det hela och som, insmygande sig som nödhjelpsutvägar i undantagsfall, slutligen nästan blifvit regel, torde man hafva rätt att ofördröjligen yrka på ändring. Till dylika missbruk och oformligheter måste man räkna ett förfaringssätt vid tillsättandet af tjenster, hvilket icke gerna kan anses annorlunda än som oförenligt med ännu bestående lag och ordning, och skadligt, äfven ur annan synpunkt, för det allmänna bästa, för så vidt nemligen detta är beroende deraf, att hvarje tjenst ordentligt skötes af sin innehafvare. Vi syfta på det alltmera tilltagande bruket att tillförordna ordinare tjenstemän till skötande af andra tjenster, än dem de i första rummet äro pligtige att sköta (sina egna), under det att de icke förthy stå qvar såsom innehafvare af dessa senare, hvilka i sin tur måste skötas af tillförordnade, såvida de icke skola ligga alldeles nere. En sådan praxis — vi hafva i offentliga skrifter sett den träffande benämnas tillsvidaresystemet — torde först och främst svårligen kunna grundlagsenligt försvaras. Den har också mer än en gång gifvit riksdagens konstitutionsutskott anledning till anmärkningar mot konungens rådgifvare under förflutna tider. Den närmaste följden häraf blef då, att genom en ändring uti regeringsformen inrymdes åt konungen rätt att under dylika vilkor utnämna tjensteinnehafvare till statsråd, så att dessa senares förut innehafda tjenster kunna få stå obesatta och tjena till reträtt för statsrådet, om det vill sig deraf begagna. För ett sådant med gifvande finnes otvifvelaktigt goda skäl, Men längre vill den lagstiftande makten icke gå på den vägen. Häraf torde utan tvifvel