Aftonbladet – 10 januari 1872, sida 3

till domrarne eller kasta sig för deras fötter. Mer än en gång trängde hon sig fram ett par steg, tills hon drogs tillbaka af någon bland sina följeslagare, hvilken sökte lugna henne och förmå henne att vära stilla. Ett äldre fruntimmer, klädt 1 djup sorgdrägt, trädde fram tillvitnesskranket. Hennes vitnesmål var ett ordentligt försvarstal, framsagdt med denna enkla, men nervösa vältalighet, som den iöre öfvertygelsen Ingifver. Igripande tonfall, som genljödo genom salen, förklarade hon, att hon hade känt den anklagade från gossåren, att han hade varit en god son och et god man, och att hon trodde, att han blifylt tyungen att deltaga 1 upproret. Presidenten äåhörde henne så lugnt som om han hade varit en räknemaskin. Den unga qvinnan väntade tydligen, att hon också skulle få framträda och Vitha; men den olyckliga förekallades ej, och då presidenten tvärt afbröt vitnesförhöret, störtade hon åter fram i afsigt att tala, och hölls åter tillbaka af sina följeslagare: Fångens advokat uppläste ett rörahde försvarstal, I hvilket han anförde en mängd mildrande omständigheter, och hvarunder de långsamtframsagda perioderna ofta afbrötos af anförvandternas snyftningar. Omedelbart derefter begaf sig rätten ut för att öfverläggå, sämtidigt hvarmed fången bortfördes af vakten. Då han gick förbi sina vänner antog hans ansigte ett gladt och leende uttryck — jag skulle nästan Vilja säga on viss skrytsam Jlikgiltighet — hvilket synbarligen var låtsadt och endast afsåg att upprätthålla vännernas mod. Han sträckte ut sin hand för att trycka hennes, som var hans ledsagerska genöm lifvet. Hon steg fram och kysste honom lidelsefullt. Då han försvann geiidin dörren, störtade hon efter honom, och jag kunde se huru hon bönföll hos soldaten om att bli insläpt till honom. Men det kunde icke beviljas; och badande i tårar begaf hon sig bort till sin plats för att afvakta domen. Det var en ytterst rörande scen. Lyckligtvis var domen ovanligt mild. Rätten, som tagit i betraktande do mildrande omständigheterna, dömde den anklagade biott till tio års förvisning från Frankrike och lemnade honom i sjelfva verket fritt att gå hvart han behagade,