Aftonbladet – 8 januari 1872, sida 2

genmälde Geach. Black kan nog akta sig — och dig med, Nå, nå, det är i alla fall nymodigt att bevakas så här på Harrebellsvägen. Mig faller det inte i smaken, Geach, det vill jag säga dig, Efter en kort stund voro de framme vid det ensligt belägna värdshuset, en låg bygnad med spetsiga gaflar och en skylt som svängde af och an i blåsten. Stället låg till venster, och på afstånd kunde man skönja stora landsvägen som sträckte sig tvärsför och afslutade den förstnämda, mindre väggen, Vi ha redan pämnt, att Den smygant e indianen påstod sig ega bestånd genom tillfälliga besök af resande på stora vägen. Med undantag af ett ljus, som blifvit stäldt i ett fönster, var hela huset mörkt, en föga inbjudande syna på ett sådant ställe. De båda vandrarne gingo in på gården, läto sin packe varsamt falla till marken, hvarefter Geach slog tre hårda slag på en sidodörr och derefter knackade på fönstret. Ljnset flyttades undan och en man stack ut häfvadet genom fönsterluckan, Hvem är det? Jag och Robson. Öppna dörren, Randy. Mr Black skyndade att låsa upp porten. Bland sina vänner — och sina fiender äfvenså — var hans dopnamn förkortadt till Randy, såspm vigare att uttala än Randolf; han var en lång, svartmuskig karl, fem eller sex och trettio år gammal och med ett olycksbådande uttryck i sitt mörka ansigte. Black grep hastigt den nedlagda packen och sick förut, genom förstugan till ett aflägset läget rum, med Mmekor t utvade för nstren — icke det vanliga Möttagningsummet för gäster, utan ett som han begagade för egen räkning, Pit inkomna togo