Aftonbladet – 3 januari 1872, sida 3

o-) Vetmyntens obeqvämlighet ledde nödvär n) digtvis till ett starkt begagnade afpar persmynt, hvilket under regelbundna för hållanden gerna mottages, men som unde det misstroende, som vaknar i kritiska pe sI rioder, medför en betydlig fara. Det ge elnom uteslutande: silfvercirkulation framkal lade konstlade behofvet af pappersmynt åläg ger banklagstiftningen en betänksamhet som utgör hinder för ett genompripande ocI rationelt ordnande af bankväsendet genon en gemensam tysk banklag. Fösbundslag stiftningen hade också redan förut gifvi denna uppfattning ett pregnant uttryck der igenom, att hon tillsvidare hade förbjudi att lemna nya statsanslag till sedelemission med hvilket förbud man hade åsyftat at först genom en reform af myntväsendet er hålla en utgångspunkt för det slutliga ord nandet af banknotutgifningen. Att mar härvid först och främst hade haft införan det af guldeirkulation för ögonen, har of: tare uttalats. Då det likväl var omöjligt att med ens fylla cirkulationen med guldmynt och samtidigt plötsligt indraga de befintliga silfvermynten, så måste först ett tillstånd inträda, hvilket lämpade sig för den s. k. dubbla myntfoten, i det att de äldre silfvermynten och de nya guldmynten blefvo beståndande vid sidan af hvarandra såsom lika berättigade betalningsmedel. Till praktiskt afgörande skulle frågan om valet jmellan den dubbla myntfoten och den enkla Iguldmyntfoten komma, när föreskrift skulle Imeddelas om den framtida präglingen af silfvermynt, i det att den dubbla myntfoten I förutsätter, att fullvigtiga silfvermynt prägTlas, under det att den rena guldmyntfoten I deremot förutsätter, att silfvermynt bli prägTlade under det värde, hvarpå de lyda, och blott utgöra lagligt betalningsmedel för sådana belopp, som ieke kunna betalas i guldmynt... Då föreskrifterna om den framtida präglingen af silfver låg utanför det framlagda förslagets uppgift, kunde genom detta icke det praktiska afgörandet ega rum, men gick härvid dock ut ifrån, att det slutliga målet för den tyska myntreformen borde vara den rena guldmyntfoten. Under debatterna om den nya 3 10, hvilken uppkom genom enskildt förslag, anmärktes af riksrådets representanter, att de förbundna regeringarne hade genom yttrande till protokollet förpligtat sig att icke före: taga en fortsatt prägling af groft silfvermynt. Riksdagen ansåg Big arta böra, såsöm det kallades, registferas detta riksrådets protokollsyttrande genom att upptagå detsamma i lagen i den här ofvan för 3 10 refererade form. Häraf visar sig med tillräcklig tydlighet och ännn mer af debatterna, vid hvilka den dubbla mynttoten förfäktades af en minoritet, ätt det är. den rena guldmyntfotei, man vill införa i Tyskland. Möt deniia strider icks åbsolit begagnandet afsiltvermynt med fullt metallvärde, om man också sedermera skulle vilja fortfara härmed, i fall dessas antal blott är på lämpligt sätt begränsådt, och präglngåön af dör sålede? för: bjuden för enskilde, såsom fallet öfverallt är med skiljemynt. Om silfret nemligen sjunker i värde i förhållande till guldet, skall det senare dock icke kunna undantränar då? det förfa, när fättighetön till ön förökad utmyntning af detsamma är afskuren. Det är nemligen blott den oinskränkta eller åtminstone icke tillbörligt begränsade präglingen af silfvermynt, som i detta fall kan undantränga gullmynten, under detatt de förra i motsatt fall rätt och slätt vid silfrets fallande i värde feduceras till skilje-. mynt I förhållande till guldimynteil Skulle omvändt silfret stiga i värde 1förhållande till guldet öfver det vid präglingen af silfvermynten fastställda värdeförhållandet mellan dessa metaller, så skola, sågom erfarenheten öfverallt vid sådana tillfällen har järt, de fullvigtiga siltvermynienj bli omsmälta, i det att deras plats upptages ! af guldmynten. Då emellertid guldmynt: icke lämpligen kunna präglas af tillräckligt små dimensioner, kan häri ö dagliga förhållandena Ftie inönillg å mindre mynt uppstå, hvilken då kan afhjelpas genom prägling af silfvermynt af jemförelsevis mindre vigv eler finhet, d. ä. af skiljemynt. Då skiljemynten blott äro ett representativ, få de naturligtvis icke utmyntas i starkare proportion än behofvet kräfver. Detta kan i allmänhet blott ernås genom ätt ålägga staten. som har utgifvit döm, Såsom pligt att vid anfordran inlösa dem med mynt till fullt värde, I myntkonventionen af den 1 Augusti 1866 mellan Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz var föreskrift gjord härom, likasom utmyntningen af skiljemynt äfven var begränsad efter invånarennialet. För iarvarande är, såsom här ofvan nämndes, förhållandet mellan guld och silfver i verldshandeln nästan noggrant 15!s. Men likasom silfret i det hela taget har varit i sjunkande i förhållande till guldet, nämnda proportionstal således i stigattidö tölligen jemnt alltsedan 1859, då detta proportionstal stod lägst, ungefär 15,2, så skall uppenbarligen en omedelbar följd af den tyska myntreformen, vid hvilken samtidigt guldet eftersökes till prägling af mynt och silfver kastas på tiarknaden genom indragning oeh nedsmältning af silfvermynten, bli; att silfret skall sjunka ytterligare i förhållande till guldet, så framt icke omständigheter, verkande i motsatt riktning, kunde komma att inträffa: — fn sådan skall möjligen bli det starka begagnandet af pappersmynt i Frankrike, så framt tvångskurs pa oinlösta banksedlar der skule fortfara, och det der befintliga agiot på guldmynt å förhållande , till hanksedlar, hvilket för närvarande dock blott är mellan I och 12 procent, skulle stiga. Frankrike skall då möjligen lemna ifrån sig ännu mer ; ould än hittills. Till och med om den fran1, (