Aftonbladet – 3 januari 1872, sida 3

nes gods: Mina gamla ken sköla också få nytta af att jäg då kan rida rätt fram, i stället för den långa omvägen eller nödgas strapsera till fots, Squiren blir alltmera girig, alltsom han blir äldres äl justundra hvem som en gång får hans egodelar och allt hväd han har snålat ihop? Det äkulle, inte förvåna mig, om alltsammans gick till ett dårhus. Och den der pömlå, egensinniga gumman Barbpr! Hur kan hon vara nog djerf, för att på detta. vis sätta sig upp emot det allmänna bästa? Just som inte den ena stugan skulle vara lika god som den andra, för den korta tid söm hon nu kan ha qvar! Den ena foten bör väl redan vara i grafven och den ändra kan inte heller .vara så långt derifrån då. Och härmed kom den gamle inspektoren till punkt med sinareflektioner. Äfven från Arde Hall fanns en gångstig ned till byn, alldeles som vid Beechhurst Dene och Drew syntes för en stund villrådig, huruvida han skulle vika af på densamma, eller ej, Slutligen gick han dock vidare, framåt landsvägen. Vi följa honom icke längre; vägen krökte sig strax ofvanom detta ställe och fortgick mellan bördiga betesmarker och större eller anspråkslösare landtgårdar, långt bortom Hurst Leet. ANDRA KAPITLET. Harebell Farm. Åt venster från parkgrindarna vid Beech-! hurst Dene gick vägen i temligen rak linie för en tredjedels mil, hvarefter den delade ig åt två håll, i en nästan rät vinkel. Till höger fortgick landsvägen, men den delen som sträckte sig till venster, blef snart enlast en smal körväg. Vi torde framdeles