Aftonbladet – 3 januari 1872, sida 2

tygelse, sir Dene, ej efter. min. Mig rör saken inte alls. Den gamla vägen har dugt för mig under hela mitt lif och kommer väl att göra så ända till slutet deraf. Farväl, farväl. 5 Han började med raska steg, ehuru mycket framåtlutande som vanligt, gå landsvägelt till venster. Nästa minut mötte han tre personer, en herre och två unga fruntimmer. Om äfven mannen icke kunde sägas tillhöra de högre klasserna, vitnade dock hela hans yttre om att Han bort göra det. Det var Robert Owen, en landtbrukare; som fyligen flyttat till orten, såsom ärrendator af en gård, tillhörig baroneten. Sir Dene var en vacker man, men likväl icke så vacker som hans arrendator. Robert Owen skulle genom, sitt utseende väcka uppmärksamhet äfven ibland furstar. Reslig till växten, rak och smärt, var han dertill begåfvad af naturen med verkligt ädla drag; men hvad som mest frapperade var hans långa, mjuka, silfverhvita skägg, som föll ned öfver hans, ända till hakan igenknäppta rock. Han tycktes vara af samma ålder som sir Dene. Robert Owens båda döttrar hade fått fadrens skönhet i arf, men voro icke långa, snarare små till växten — intagande unga flickor, med fina, rosiga kinder och blygsamt, behagligt väsende; också nämndes de vanligtvis på orten: de vackra mamsellerna Owen. Mary, som var äldst, hade sadan några månader varit gift med Georg Arde, en slägting till sqviren; yngsta systern, Maria, var ännu miss Owen. God dag, Owen; hur står det till? hel sade saviren vårdslöst. Robert Owen rörde vid sin hatt då han tackade och hoppades att sqviren sjelf befann sig väls. Ingen kunde uppriktigare än han erkänna den ståndsskilnad samhälls