Aftonbladet – 28 december 1871, sida 3

e fan har fjelp under morgondagens arbete, oc Ihvar och en, som för fyllande af morgondagen belicf har lagt af något, är i sjelfva verket ka pitalist, så tillvida som ban är sin egen förläggar och åtminstone för den närmaste dagen oberoend sAväl af medmenniskors bjelp, som af alla de vi 0 I driga tillfälligheter, af hvilka våra beräkningar s ofta blifva korsade, Men sedan arbetaren kommi så långt, att hat förvärfvat sig husgeråd, verkty; g och mera sådant, återstår för honom att på änn! d j ott annat sätt använda den egendom, han derefie kan gätnla, nemligen att gifva den en sådan form I hvarunder den lättast kan fruktbargöras, pennin . gens, samt placera den så, att den gifver en säke: loch verklig afkastning. Alla känna vi den nyttigt inrättning, som kallas sparbank, en inrättning gå ung, att den ännu icke existerat i fullt femtio år Då åt besparingarne gifves penningens form och I denna klokt förvaltas, finnes ingen gräns för deras I tillväxt och välsignelserika verkningar, ty hvad r isom i dag är en riksdaler, kan i morgon vara två om ännu någon tid fyra och på så sätt fördubblas tilldess den ursprungligen ringa penningen re gng en maäkt, om hvars nyttiga inflytande en, som gjort besparingen, knappast kan göra sig Ilen föreställning. Oaktadt sparbankernas otroligt I stora nytta, är dock ingalunda den formen för . legendomens fruktbargörande den allra högsta eller den, som lemnar det bästa resultatet. Sparban: kerna afse att uppsamla de små kapitalen, hvilka i och för sig äro allt för obetydliga för att kunna Il med fördel användas i någon egentlig affärsverk.samhet. Deras ändamål är att tjena såsom förva: I ringsrum, der penningen växer tilldess den blir .Istor nog att gå ut och operera på egen hand. Den, som lyckats samla en aldrig så ringa penning, kan der låta den tillväxa så att säga utaf sig sjelft, under det han genom arbete och försa kelse åstadkommer nya besparingar för att hopa till dem, han redan eger, och på det sättet så .lsmåningom komma i besittning af ett kapital, tillräckligt stort att placera uti industrien, der det, om egaren för resten är i den ställning, att han I kan något våga, blir icke endast honom, utan äfI ven en mängd andra menniskor till nytta. De flesta yrken lemna, om icke stora, åtminIstone några tillfällen till besparingar, och ingen finnes, som på samvete kan säga, att han genom stegrad försakelse icke skulle kunnat uppbringa sin lilla förmögenhet till en högre grad än hvad som är fallet. Det sträfvande att kapitalisera, som vi återfinna hos alla klasser, är mycket lcfvande för framtiden. Arbetaren nöjer sig numera icke endast med en trygg och oafkortad besittningsrätt till sina verktyg och sitt bobag, utan han eftersträfvar att om möjligt blifva fastighetsegare i smått. På många ställen äfven inom vårt land hafva välvilliga industriidkare underlättat sådana bemödanden genom att bereda gina arbetare tillfälle att på billiga vilkor blifva delegare i de bostäder de nyttja. Sådana företeelser äro i högsta grad glädjande, emedan de i ett tag förflytta arbetaren ur den klass, som kallas de öfvergifnas, och in i den, der ban känner sig mera såsom sin egen herre om de ock icke leda direkt till rikedom, hvartill, såsom jag förut sagt, ingen genväg finnes. Nej, den vägen leder genom. arbete och försakelse, ehuru visserligen medel finnas för kosang styrande i en säker och trygg riktning. Bland sådana medel vill jag då i främsta rummet nämna en uppfinning, som nu för tiden är på alla menniskors läppar, jag menar arbetareassociationen. För hvar och en, gom lefver i begränsade vilkor och som är beroende af sina egna händers arbete, gifves numera möjlighet att, genom förening med andra såväl i afseende på besparadt arbete eller kapital, som på verkligt arbete, hvilket utgår för dagen, komma längre och vinna ett bättre resultat, än hvad som blir fallet, då ban arbetar helt och hållet isolerad. Äfven ett annat slags förening finnes, hvarigenom det står hvar och en; gom vill underkasta sig en ringa försakelse, fritt att bereda sig säkerhet mot sådana per hvilka visserligen icke på förhand kunna beräknas, men som med all sannolikhet någon gång skola inträffa, såsom sjukdom, arbetslöshet och slutligen de förluster, som genom dödsfall og das efterlefvande, Genom att i tid afsätta en ol tydligare del af sina besparingar kan hvarje arbetare göra sig delaktig af dessa föreningar och komma i åtvjutande af de förmåner, de medföra. Så finnes det ett slags föreningar, som benämnas förbrukniogsföreningar, hvilka, icke särdeles gamla, på jemförelsevis kort tid uträttat mycket godt. Anledningen till deras uppkomst har varit, att de arbetande klasserna kommit underfund med, att minutbandeln icke betjenat dem så, som de önskat och derför slutit sig tillsammans till att vara sina egna minuthandlare. Hvad vi i det fallet redan un i Sverige, är väl bekant och jag behöfver icke derom påminna, men då dessa förbrukningsföreningar äro ett af tidens största behof, vore det otacksamt att icke egna dem Mn uppmärksamhet. Jag vill derför uppehålla mig några ögonblick vid den förbrukningsförening, som är moder till dem alla, rg og den, som stiftades i England för 27. eller 28 år tillbaka, då 28 stycken fattiga flanellsväfvare i en stad i Lancashire, som heter Rochdale, stiftade en förening, den de benämnde Rochdales rättvisa välgörare, De voro fattiga samtliga dessa arbetare och funno, att de på alla häll blefvo prejade afde smabendlare och krämare, med hvilka de nödgades göre affärer. Der rådde nemligen den seden, atthandlanden aldrig tog ut hela gin fordran för den köpta varan kontant, utan alltid påtvang afnämaren kredit för en del af beloppet för att derigenom parra honom att förbruka mera, än han i verkligheten bade behof af. På så sätt lyckades det dem utsuga arbetarens små besparingar, så att denna förföll i allt djupare skuld och elände. Föratt görs sig oberoende af detta prejeri öfverenskommo de nämnde 28 arbetarne att afsätta i hvarje vecka 25 öre tilldess de samlat ett kapital af 28 pund sterling, det vill säga ungefär 500 rdr. Med denna summa begaf sig en af dem till fots till. Manchester och tillhandlade sig för den en del nödvändighetsartiklar, hvilka till de rike borgarnes i Rochdale stora förnöjelse hemforslades på en skottkärra. Handeln med de inköpta varorna öppnades sedermera vid en bakgata i ett det anspråklösaste kyffe, upplyst af endast tvenne talgljus. För närvaranderäknar emellertid Rochdalesföreningen 7000 aktieegare, representerande ett kapital af mers-än 2 millioner rår. Der ha vi ett det vackraste exenipel, hvartill ärbarhet, redlighet och ekonomiska beräkningar kunna leda. Det är något stort och vackert i detta, och icke vackert blott för vederbörande stiftare af och delegare i föreningen, utan äfven emedan den gifvit en helt annan ton åt detaljbandeln på platsen. -Oaktadt förbrukningsföreningarnes stora fördelar, göra de sig dock sjelfva med tiden öfverflödiga och det af det enkla skäl, att de stå i strid med arbetefördelningens stränga id, då de bafva till mål att tvinga arbetaren att kasta sig ia på associationens område. Det är alldeles tydligt, att en förening, som afser att bekämpa produktionen af nödvändighetsvaror, en gång mäste kunna bortfalla, ehuru det icke bör ske förr, än den först uppfostrat sina egna delegare till en högre giad af sedlighet och ekoromiskt förstånd samt tillika utöfvat ett belsosamt inflytande på den omgifvande detaljhandeln. Då delegarne i Rochdalesföreninogen funno.huru lätt det gick för sig att samla de små kapitalerna till förbättrande af den gemensamma konsumtionen lår det nära till hands att använda förenada