Aftonbladet – 28 december 1871, sida 3

sade Johanna med högtidligt allvar, då den olyekliga hade gått in. En -ångestfull och djup tystnad inträdde. Hvart ögonblick väntade man att inifrån huset få höra ett utbrott af häftig sorg, men intet förnams; det enda ljud, som bröt den hemska tystnaden, var bruset af vågorna, hvilka, liksom medvetna af det onda de gjort, suckande och klagande glogo mot stranden. Till slut ljöd ett enda skri af vild förtviflan — ett skrik, så förfärligt att alla, som hörde det, darrade, att mången af qvinnorna besvarace det med ett ångestrop och flydde från dörren eom i nästa ögonblick öppnades af presten. Han var blek, men sansad. Han vinkade och några af qvinnorna kommo fram. sKom med mig in, en af eder., sade han. Johanna Carnie gick med honom och kom efter en stund åter ut. Hon har kommit till sig sjelf nus, hviskade hon; jag mår sjelf inte väl, tillade hon och gick in till sig. Flacker smög sig fram till dörren för att se. Nej, nej, låt bli att speja efter henne, sade Chrisue. Jo, Flacker, säg oss huru det är, hviskade flere röster. Han är på sina kniäan, sade Fiacker. Han håller hennes hand för att få keane ned på knä också — hon vill inte — hon ser inte honom, hon hör ints honom; han vill hon skall falla på sina knän. Han har fått henns ned på knä — han beder, han gråter bredvid henne. Jag kan intejse mera, nu, det blir så dankelt för mina ögon. Han är en god man, sause Ohristie. Hvad skulle det bli af oss om vi inte hade presterna? Sandy Liston hade hela tiden svärjande stått lutad mot muren at närmaste bus. Nu utbrast han: Min gamle kamrat på hvalfångst! Aldrig mera skola vi tillsammans sjunga roddsången