Aftonbladet – 28 december 1871, sida 3

Föredrag i Slöjdskolan. Brukspatron Bergstedt afalutade såsom v förot omnämnt i onsdags efton sing föredrag öfver arbetet och dermed eammanhang egande frägor. Tal. yttrade dervid ungefärligen följande: En stor skiljaktighet mellan menniskan och dju ret ligger deri, att då den förra har förmågan at: icke blott förvärfva utan äfven förvara egendom, djuret saknar denna sistnämnda egenskap. Emel: lertid är just denna menniskansa förmåga i väsent lig grad bestämmande med afseende på hennet ställning inom naturen. Det är visserligen sannt, att djur finnas, hvilka af iostinkten drifvas att skaffa sig förråder af näringsämnen, att till exempel under sommarmånaderna gömma ihop sin vinterföda, och men ser till och med buru hunden, som kommit öfver ett godt ben, hvilket han för tillfället icke har tillräcklig appetit at fullt njuta utaf, förstår sig på att för kommande behof undansmugla det. Mennviekan endast vet dock att kapitalisera, det vill säga att göra den förvärfvade egendomen fruktbar och att på ett vinstgifvande sätt förvalta re. sultatet af sina försakelser. Ehuru visserligen icke ändamålet med hennes tillvaro är att förvärfva timliga egodelar, så äro de dock ett medel, som underlättar Norge af hennes högre bestämmelse. Egendomens rätta betydelse har på ettbetecknande sätt blifvit angifven genom de orden: penningen är en oändligt dålig husbonde, men en oändligt nyttig dräng,., ty det är med nu rådande sammansatta karakter hos samhällena rent af en omöjlighet att en menniska, saknande hvarje materiel förmån, kan gå sitt lif tadellöst fram, eller med andra ord lefva rätt och väl, om bon icke ens är betryggad till sin dagliga existens. Är hon icke det, likpar hennes ställning dens, som pifvit sig ut på en hal is utan att vara försedd med broddar, och hon måste då förr eller senare falla. Också är det en ögonskenlig företeelse, att förvärfsbegäret stiger med hvarje dag och sypnerligast i vår tid är mycket allmänt. Man behöfver icke gå längre tillbaka i tiden än en mansålder för att tydligt finna, buru nitet och omtankan att förvärfva i en väsentlig mån stegrats och huru till följd deraf kspitalbildoiog numera försiggår inom alla samhällsklasser. Om jag tänker mig tillbaka till min egen barndom och det sätt, hvarpä kapitalbildniogen då yttrade sig, så finner jag den förändring, som inträdt, förvånande. Då för tiden var man inom de fattigare klasserna belåten, endast man lyckats förskaffa sig ett föremål af verkligt eller inbilladt värde och man bekymrade sig ej om, huruvida detta föremål lemnade någon afkastviog eller ej. Så till exempel ansågo qvinnor, som arbetade för sin bergnipg, sin äregirighet tillfredsställd, om de kunde komma så långt i välstånd, att de förmådde skaffa sig hvad man kallade en uppbäddad säng. Icom de tjenande klasserna var det redan ett stort steg till välmåga att kunna förskaffa sig en god uppsättning gångkläder och den, som dertill förvärfvat några huasgerådsartikiar, hade hunnit långt såsom kapitalist. Det är icke utan rörelee, man ännu i dag ger, buru den urga tjensteflickan lägger ned sina första besparivgar på inköp af den dragkista., som skall bilda förvaringsrum för de föremål hon hoppas framdeles kunna gpara tillsamman. De ftjenande männen af allmogeklassen använde vanligtvis förr Bina besparingar på tillfredsställandet af rågon rg fåfänga Sedan de lyckats komma så långt i välmåga, att de begagnade stöflor med galoscher, yppade sig nästa steg till förkofran i form af ett fickur, ja, understundom af två. Så minnes jag mera än väl, huru jag mången gång sett unga onddrängar lysa med tvenne urkedjor, en på hvardera sidan af bröstet. Allt sådant är emellertid, buru obetydligt det än kan synas, ett kapital, en samlad förmögenhet, dock icke af det slag, som räntar utaf Big. I Wermland finnes en hel socken, der ännu i dag böndernas högsta äregirighet består i att samla så många fårskinsfällar som möjligt. Men allt detta var icke tillräckligt för tillfredsställandet af menniskans förvärfsbegär och litet hvar har så småningom börjat inse det ringare värdet hos hvad man benämner den sofvande egendomen, det vi!l säga det räntelösa kapitalet. Man har blifvit väckt till insigt om att egendomen kan göras brukbar på ett helt annat sätt, nemligen så, att den hjelper menniskan vid hennes arbete för frembringandet af pyttiga ting. I afeeende på värdet af äfven den ringare kapitalbildningen, är det tydligt, hvilken stor vinst äfven den fattige arbetaren kan draga af sina små besparingar, när ban gör dem så att säga till sina medarbetare, det vill säga förvandlar dem till ett kapital, som arbetar för honom. Redan i verktygens skuldfria besittning ligger ett kapital, hvaraf