Aftonbladet – 28 december 1871, sida 3

rater, hvilka på safstånd hade inväntat han återkomst. Ioom fem minuter var olyckan bekant öf ver hela fiskläget. Folket samlade sig i smi hopar, klagade öfver sitt farliga yrke oci yttrade sin farhåga för deras lif, hvilka nys: under den våldsamma stormen begifvit sig u för att rädda främlingar ur sjönöd. Mid under deras samtal kom Flacker Johnston med hastiga steg och berättade att han sot den drunknades enka, Boeny Liston, komm: gående. Allas deltagande vände sig i samma stunc t:ll den olyckliga. Hvarje blick var riktac bortåt vägen och snart sågs den stackar: qvienan med raska och sorglösa steg komma Vid första huset stannade hon och tslad med fiskaren och hans bustru. Nu säga di henne deto — men nej, Beeny Liston kou med lika lugpa steg det omedvetna föremålet för allas blickar, allas medlidande. Hon närmade sig sin egen dörr, men kom dervid att gå förbi den våta, upphängda rocken. Hon stannade. Alla darrade; de hade glömt rocken — der skuile förråda allt! Hå, kors! sade hon, jag skulle kunna svära på att det är Listons rock, genomvå af regnet, om jag inte visste att han hear sir med sig på sjön. Och dermed gick bon ir till sig, lemnande alla halft bedöfvade af förskräckelse. Medan de så stodo nära Beeny Liston: dörr, hördes en röst, som föreföll dem ailt förfärande rå och larmande. Det var Alexander Liston, jast i detta ögonblick återkommen från Leith, som skrek: Femtio pund i bergarlöo, kamrater! dei är något bättre än att krypa som pultronel bakom qvinfolken!s STyst! tyst!s sade Christis. .Vi äro i er