Aftonbladet – 28 december 1871, sida 3

., Det är en gånska kinkig: sak att träda fram i det offentliga. Vi hafva hört personer, som icke kunna beskyllas för feghet och göm ärö utmärkta i fira afseenden, men som springa på dörren, när det blir fråga om att utbringa en skål äfven i den mest enskilda ej krets bland idel vänner och bekanta. En iaf fåra vänner säger hvarje år, när det lider n fram i December: den här gången skall ja, sjelf draga min lott i konstföreningen, så skall n ni få se att jag vinner, ty jag har bestämdt r. tar, blott jag sjelf lägger handen vid mina -Jaffärer.. 53 körmer dragningsdagenp, Vännen begifver sig alltid upp då i konstförenins ti gen och ser mycket modig ut, när han trän) der in i salen, men så får han sigte på lyckor bjulet och de herrar,som besörja bjulets ordentI liga kringrullande, jemte de andra, som sitta vid bordet och föra protokollet och hafva ett högtidligt utseende, samt öfriga medlemmar ,jaf föreningen, hvilka präppera sig i salen och -Jalla hafva ögonen på lyckans rullande hjul. -I Vår vän smyger sig undan i en vrå och v känner liksom bjertklappning. Hans initial rlär redan i farten. rdniogen nalkas till I hans namn. Hjertklappniogen tilltageri oroväckande grad. Stiatligen ropas namnet. Han sitter som fastspikad på sin plats och yttrar licke ett enda ord. Åtven om han hade abI solat visshet om att draga ett nummer, som I gjorde honom till den lycklige egaren af det I bästa konstverket blatid alla vinsterna, vore Jdet honom omöjligt att gå fram och utsätta lsig för de kringståendes blickar, att sticka J ned handen i hjulet och... nej han kan icke, Hela hans kraft är förlamad. Lotten drages af någon blind de för tillfället vid lyckohjulet anställde. Nit!s ropas det. Vär vän andas åter. Han är glad att det är öfverståndet, om han också förargar sig öfver att icke hafva vunnit. Nästa år skall jag draga sjelfo, säger han, när Andersson hjelper honom på med ytterrockep, och så går det år från år. Den, som icke vann hägot konstverk i konstföreningen el!er föreningen för nordisk konst detta år, har ännu hoppet qvar att vinna på dragningen för artisternas och litteratörernas peasionskassa, som väl sker någon af dessa dagar. Man kan få sig en täck sqvarell af Egron Lundgren, en präktig bit af Scholander och andra bland våra förnämsta konstnärer, tzflor, handteckningar, sk Ipturer, mycket af värda och för godt pris, förutsatt tt man vinner. Det är visst icke någon sliten nätt landtegendom, det är sannt, ej heller en solid stadeegerdom, men det är något som men ka sätta på väggen och glädja nig åt hvarenda deg, ifall man har smak för sådan fröjd, eller lägga i portföljn och taga fram, när ens vänner konstvännerre komma på besök, och det är ssnnerligen icke att förakta, åtminstone ej ofter vårt fömenande, hvilket härleder sig af jact en smula kärlek för konsten. Der, gom vill hafva en I ten nätt lanctegendomo eller en solid stadsegendom, han skall! prenumerera på Familjejoaornalen. Nämnde tidskrilts utgifvare vet nog haru han skalll taga sin publis. Ett godt innehåll i en tidning, pab! hvad är det för strunt? Vackra ill;strationer — bara skräp! En fosterländsk anda uttryckt i bela sträfvandet. Ha, ha ha, fosterländsk anda! Vackert papper? Ah je, det är ej att förakta. Qvickhet? Den är mycket mindre värd än papperet. Allt detta är alldeles ingenting mot en egendom på landet eller ett hus i staden. Medgif det. Vi måste hatva en reform i tidningarnes prenumeration och hela pressväsendet. Redan för många år sedan försökte man börja dermed i Paris. Hr de Villemessant, en af tidehvarfvets snillen i tidningsfabrikation, bjöd ett år sina prenumeranter på apelsiver, ett annat år på en påse konfekt o.s.v. I Nordamerika gifver man solidare varor för att uppmuntra tidningsprenumerationen, en symaskin, en tvättwaskin eller rågot i den vägen, ja det lärer hafva funnits fronpumerationsanmälningar, som utlofvat ett litet lokomotiv med åtföljande waggon. Hos oss röjer Familjejournalen sig tills vidare med att lofva endast en liten egendom på landet eller en solid stenhusegendom i staden. Men det är blott ea svag början. Ett anrvat år få vi nog se löftet om en liten egendom med ätföljande famijalif. Det vore ja riktigt passande för en familjejournal och det är dit journalen naturligtvis sträfvar. Men får sig hus cch gård med alla inventerier, fullt möblerade rum, sal, förmak, tärgkammare, herrans rum, kök, domestikrum cch — en liten söt hustru. iLafve familjelifvet och Familjejournalen! Skulle msn händelsevis reden vara försedd med en bustru, hvilket åtminstone Fåter tänka jsig, så går det kanske an att få byta ut henne mot en strykugn, en fotogånktokare eller något annat nyttigt husgeräd eller ailra helst mot några åra Kager at Familjejournalen. Men försök icke hädanefter att locka publik med en tidnings goda innehåll. Det är en redan öfvervunnen ståndpunkt. Här ba vi t. ex, Ny Iliustrerad Tidning. Harun följer ton med sin tid? Hon följer alldeles icke. Hon står stilla och litar på hvad som i gamla tider kunde göra en tidvings lycka, ett recdbart sträfvande, en aldrig hviianda påpasslighet, ett bemödande om att i ord och bild verka för det sann2a, sköna och goda. Hvilken enfald! Och vi andra sedan, vi som cj äro illustrerade på nägot sätt— Huru skall det gå med oss? Vi bekänna att vi icke ega rågra små landtegendomar att skänka bort och ej heller några solida stenhus i staden. Vi kunna endast utlofva det gamla vanliga samt att försöka att icke vara alltför tuogsinta, när vi behandla den förflutna veckan, brat. 0 TA rg fr OR el li) fort DD bt GR ft DA ON nt (RR Br le RR Jr KRt Krk lb NA RR JR br ÖJ RE RÅ ER Ån ör Ar —— rå brat RE Ht fn) ft EG Ett högst märkligt skogsmål samt kammarkollegii advokatfiskal. Ir a Ted ft nt dgk lf IR BPT RR RR AT