Aftonbladet – 28 december 1871, sida 2

sågo två raketer gå upp vid Granton; snart derpå rasslade en ankarketting och lord Ipsdens kutter lade sig på fyra famnars djupt vatten. Nu nalkades ett fartyg från Leith; det kom ned till båtarna och lade sig der och ynglingarna igenkände en storbåt från Leith med Christie Johnstone ombord. Hvad är det för en bran hög på däcket? Femtio starka sillnät. Ett rop höjdes från alla båtarna; Christie befallde dem att lägga till vid storbåten och fem nät utdelades till hvar och en af dem; Flackers båt fick sex, hvarpå de instruerades att lägga ut näten på så djupt vatten att de höllo sig halfannan famn öfver den steniga botten. En sillvot är helt enkelt en mur af maskor tolf fot djup, femtio fot lång. Den sjunker vertikalt och hindras från att sjonka till botten genom flarnstycken eller kork. Det ena nätet fästes vid det andra och lägges ut från båtens akter, hvarefter båt och nät få drifva med floden; om derföre näten skulle släpa mot klipporna, sletos de i stycken och fiskaren blef utfattig. Det är detta som räddar sillen. Denna fisk ligger många timmar orörlig som en sten nere vid hafsbotten och den fattige fiskaren kan få drifva med sina nät tre fot öfver milsbreda sträckor af fisk, utan att få en enda; då deremot, om sillen stiger mot vattenytan för att leka, dessa fem minuter äro nog för att fylla hundratal af båtar. Klockan nio voro alla nät utlagda och lord Ipsden utdelade signvalraketer till båtarna, på det att den första af dem som fick någon sill, skalle kunna underrätta härom. Sedan detta blifvit gjordt, var allt en spänd förbidan. Klockan blef elfva, — ingen signal, Christie blef otålig: hon gjorde en rund