Aftonbladet – 23 december 1871, sida 2

Pn SR DFN TR dl ge I den unge konstnärens rum befann sig på golfvet ett litet barn, hvars rörelser, och de voro mångfaldiga, med stor missbelåtenhet betraktades af mr Cbarles Gatty. Denne unge herre satt med sänkt hufvud och dyster blick stirrande på sin ohandterliga modell. Sedan två timmar hade han väntat på en god attityd af barnet, men förr tycktes den lilla ormungen kunna dö än hålla sig stilla två sekunder. Gossen hade fått tag i ett kol och ritade svarta streck och krumilurer på golfvet, utan hvila och nppehåll; den eftersträfvade attityden syntes mera aflägsen än någonsin. Dagen blef allt duvklare och dunklare, ty att tungt moln hade dragit sig öfver solen; nalingens tankar antogo ocksä en melapkoisk färgton. Hans hufvud sjönk nad mot bröstet, han satte båda händeraa för-ögonen och suckade: RACK! jag skall aldrig, aldrig bli en konstnär! Just då dessa ord frambrutit från hans läppar, lade sig en hand på hans axel, så jätt som snön faller på vattnet. Det var Christie Johnstones, som strålande och glad obemärkt hade kommit in. Hvad är det, Charlie? Solen har att börja med gått för f-n i våld. Hå, hå, hon kommer väl åter; och skäms du inte att säga så om Guds fagra sol? Och dessutom villa jag ha det der lilla odjuret att hälla sig stilla, — omöjligt! Ack du förderfvade pojke, skall du kalla ett barn för odjur? Det är ju mitt lilla lam. Hon gick till fönstret. Himmeln är klar vindvardt; inom tio minuter har du klaraite solsken. Se så, tag dina verktyg och arbeta nu. Och med dessa ord knäböjde hon på golfvet, slog utsocker