Aftonbladet – 22 december 1871, sida 2

Jul-Litteratur. VI. Sonnetter af Carl Snoilsky. (Stockholm, Jos. Seligmanns förlag.) Sonnetten tyckes vara en för våra yngre poeter särdeles tilldragande diktform. Det är ej länge sedan svenska allmänheten emottog en diktsamling, liksledes uteslatande i detta versmått, och författaren af de poemer, hvilka vi här önska anbefolla åt alla verskonstens vänner, har äfven förut på detta område låtit höra af sig. Man må ock medge att sonnettformen innebär en eggelse för hvarje fist skuren penna, kanske företrädervis genom det tillfälle den erbjoder att låta en vacker tanke, efter ett välklingande förspel, så att säga epigrammatiskt trambryta i slutraderna; men den innebär ock, genom svårigheten att inpressa eller uttänja en tanke i absolat sä och. så mänga rader, en fare för kylighet och onatur, reflexion i stället för ingifvelse. För att visa huru verkligt inspireradt författaren stundom begagnat den svåra formen och tillgodogjort sig dess hjelpmedel må vi anföra ett prof, ett stycke kalladt Festen för Polen 1863. Förstås, att också jag var på banketten, Som vän af Polen och entusiast, Då heta hjernor lade råd i hast, Hur grundligast man skulle knäcka jätten. Jag mins nu icke riktigt alla nätten, Men hos de fleste stod den tanken fast, Att vore Polen tjent med något hvasst, Så vore hvassast svenska bajonetten. Der föllo ord! Högt svällde talets flod Och bar som guldsand ungdomshopp och mod, Då knöts hvar hand, då flammade hvart öga. Jag stod i fönstervrån — mitt hjerta brann — På aftonhimmelen den mörka, höga Ett präktigt stjernfall lyste och försvann, Här är en falländning i teknik såväl som färgrikhet i bilder och en kraftigt genomförd grandtanke. Flera liknande små mästerstycken, i annan genre, förete sig i samlipgen — särskildt skulle vi vilja framhålla de allvarliga styckena Svenskhet och Soldathustrun samt det humoristiska Gammalt porslinp — och äfven der man måste ficna ionehållet något matt eller dunkelt skymtar dock fram en begåfvad genius, hvars frivilligt påtagna bojor onekligen bäras med smak, Poemer sådana som Leda med svanen, en något vällustig målning å la Boucher, eller Bältespännarne, der det underliga uttrycket: materien mig vid stoftet löder, sätter eftertanken på prof, passa emellertid kanske icke rätt väl tillsamman med den i allmänhet äd!a och friska tankegången. — Blad och Blommor. Dikter af Mathilda Langlet. (S. Flodin.) En af de älskligaste diktsamlingar, som på senare åren här sett dagen. Man har nemligen den tillfredsställelsen, då man läser denna samling, att icke påträffa någonting, som är tillkommet invita Minerva, med svett och möda, ingenting, som vitnar om ett oklart syftande efter någonting sådant, som ligger utanför diktarinnans andliga horisont, intet jägtande efter falsk originalitet genom underligt tillyxade kraftattryck och bizarrerier, inga sådana med petig konstmässighet smidda och ciselerade, filigansarbete nästan liknande, strofer, hvilkas erds raison dbtre ligger i en liten point, så tillspetsad, så tillslipad, så ytterst fia och subtil — att det ofta är mycket kinkigt att upptäcka densamma. Mathilda Langlet tager aldrig till sin lyra, utan att det hos henne verkligen är någonting, som vill ge sig loft i sång, och sången framvällar helt enkelt och naturligt; bilderna äro enkla och sanna, språket är riktigt och okonstladt; hvarje stycke är ett litet atslutadt helt, efter hvars läsning man aldrig behöfver fråga sig sjelf, hvarföre det tillkommit och hvad det egentligen skall anses innehålla, Klar i tanke och känsla och med betydande herravälde öfver formen, behöfver denna författarinna aldrig af rimnöd föranledas till några krystade tirader eller oegentligheter; hon säger i sin dikt jemnt opp det hon vill säga och ingenting annat. Te ämnen, kring hvilka hennes sång rörer sig, äro icke nya eller storartade; det är till största delen företeelser ur naturen och i hjertats verld, som otaliga förat besjungit på olika sätt, men om hvilka man aldrig tröttnar att höra sånger, som verkligen framvälla ur ett poetiskt sinne och icke innebära blott repro daktion af hvad andra sagt. Samlingen företer för öfrigt stycken i mycket olika tonarter: naturstämnings-stycken, erotiska styoken, sånger i folkvisemaner, skämtsamma dikter samt några efterbildninger af främmande originaler, de flesta från spanskan. Vi skulle, om utrymmet det tilläte, vilja aftrycka flere af dessa stycken, t. ex, De båda blommorna, utmärkt för sin enkla och vackra natursymbolik, .Skärgårdsflickans, den andra i ordningenfat styckena med folkviseton, eller den skämtsamma och mycket roliga Den myndiga... Vi måste nöja oss att såsom prof på författarinnans stora mästersk-.p i språkbehandling och versifikation 2ytöra följande str öfversatt efter Mariinez de la Nå den berömde spanska statsmanpsn och skalden: Längtan till hemlandet, På flodens dunkla, blåa våg, I tusental jag skeppen såg Med skatt från alla land; Jag såg den stolta stad, kvars makt, På sjelfva hafvet bojor lagt — Jag stod vid Themsens strand. nt AD