Aftonbladet – 22 december 1871, sida 2

STOCKHOLM den 22 Dec. Den franske undervisningsministern Jules Simons förelag till lag om den allmänna urdervisningen har nu blifvit framlagdt för nationalförsamlingen. Detta förslag — det enda vigtiga bland dem som utgått från den nu, varande regeringen — består af icke mindre än tjogatvå artiklar. Det är ett verk, som långsamt mognat och hvars minsta detaljer varit föremål för en omsorgsfull utarbetning å författarens sida. Jules Simon! var genom ett helt life studier förberedd på att utarbeta ett frisinnadt förslag till ordnande af folkundervisningen. Sedan han blifvit minister, skyndade han sig icke med att framlägga ett förslag; men om han längel låtit vänta derpå, var det säkerligen derföre, att han icke ville att en lag af så l djupt ingripande betydelse skulle blifva ett hastverk. För att kunna gifva Frankrike en god undervisningslag har han sedan femton månader stannat på sin post under de svåraste förhållanden och gjort eftergifter åt! den reaktionära majoriteten i allt annat för! att blott kanna göra sina idter gällande i denna lifefråga för nationens andliga utvecling. Så mycket mera är det att beklaga, att detta arbete, då det slutligen blifvit färdigt, oaktadt många och stora förtjenster, icke fallt motsvarar de förhoppningar, man på grund af dess upphofsmens antecedentia unnat göra sig om detsamma, utan företer ett beklagligt dagtingande med stora grundsatser, Enligt detta lagförslag skall undervisningen blifva obligatorisk för barn från sju till tretton års ålder. Jules Simon har icke dragit i betänkande att föreslå allvarsamma straffbestämmelser för uraktlåtandet att sända barn i skolan. Straffet skärpes, då försummelsen förnyas. Arbetsgifvare eller husbonde, som hindrar barns skolgång straffas lika väl som fadren. Såsom en stor brist i förslaget måste man anse att grundsatsen om kostnadsfri undervisning icke är fullständigt genomförd, utan att blott de barn, hvilkas föräldrar äro ur stånd att betala, få begagna skolan utan någon afgift. Endast genom införandet af principen om gratisundervisning för alla kan likväl klasskilnaden mellan fattiga och rika upphäfvas åtminstoneiskolav.JAtt man stannar vid en halfmesyr, såsom nu är fallet, berorävisserligen till en del på Frankrikes nuvarande finansiella betryck; men för en sådan sak som denna borde man allra minst sky några uppoffringar. Samma halfhet visar sig i detta lagförslag i fråga om lekmannaundervisningen eller skolans skiljande från kyrkan. Jules Simon har här icke visat sig trogen de id6er, till hvilka han förat alltid bekänt sig. fan har icke vågat follständigt bryta med presterskapet och derföre framkommit med ett förslag, som icke verkligen kan anses utgöra ett fallt och sannt i uttryck för den ståndpunkt, på hvilken det nittonde århundradets civilisatton fordrar uppfostringsfrågan stälid. Till ursäkt för honom länder måhända dock, att han svårligen kunde hoppas att få ett liberalare förslag till undervisningslag antaget at den nuvarande nationalförsamlingen och derföre hellre velat åstadkomma något än intet. Efter Paristidningar sammanställa vi följande nyheter: Det synes antagligt, att kommissionen, som illsatts för att yttra sig rörande nationalförsamlingens flyttning till Paris, skall utse till sin rapportör hr de Ventavon, en deputerad, som är afgjordt mot förslaget. ; Thiers lär ej ämna taga fast bostad i Elys62-palatset, dock är det möjligt att han kommer att bo der kortare tider, för att vara i tillfälle att underlätta afgörandet af åtskil-: liga avgelägenheter, som äro af den beskaf-: fenhet, att de kräfva presidentens personliga : närvaro i Paris. Den subskriptionskomitå, som bildat sig i: 4 J ; j l . Å Å Paris för att till engelska folket öfverlemna något synligt bevis från franska folket på dess tacksambet för det understöd Frankrike erhöll under senaste kriget, föreslår anskaffandet af en stor minnestafla i olja, hvars . utförande skall anförtros ät en fransk artist i efter konkurrens. Subskribenternas namnteckningar, bundna i rika band, skola medfölja konstverket. Ponyer-Quertier har inför banklagskomiten förkhrat, att regeringen ej insisterar på att! erhålla från franska banken de 400 millioner, som denna institution är skyldig att förskottera, men om komiten förkastade den föreslagna tillökningen af bankens cirkolerande mynt, måste andra utvägar utfionas för anskaffandet af den i fråga varande summan. Kejsarinnan Eugeni2, som den 16 dennes afreste från Gibraltar på postångaren Malta, väntas i dag ankomma till Southampton. Mayorn i Southampton har telegraferat till kejssren att han, mayorn, ämnade i sin vagn hemta kejsarinnan från ängbåten, för hvilkea artighet kejsaren per telegraf tackade mayorn. Om de franska kronjuvelerna, som nation lförsamlingea beelutit försälja, skrifver Ja123 Claretie, en af Ind6pendances korrespondenter i Paris, bland annat föjjande: Detta församlingens oväntade beslut visar att våra deputerade ändå ej äro sådana monarkister, som man inbillar sig. Att sälja kronans diamanter, det är naturligtvis att taga ett steg framåt till den regime, som ej behöfver några diamanter i sin krona af det skälet — bland mångaandra — att den icke har någon krona. Och denna regime är republiken. Hr Cazenove de Pradines ansåg sig böra varna: Sälj ej dessa smycken, ty om sex måvader måste man köpa dem tilibaka igen!s Man skall sälja bort. dem, det är ett faktum, men jag tror icke att man skall återköpa dem. Royauten förlorar på det viset en af sina prestiges. Men nog ny — kronjuvelerna skola gå under klubban och alla favelerare i gamla och nya verlden skola skynda till denna acktiony som ej skall få sitt motstycke. De märkvärdiga historierna om bortstulna, borttappade och återfunna dismanter äro lika intressanta som de mest spännande romaner af Balzac och Sue. I Maj och Juni månader 1791 utfärdade natjonalförsamlingen ett dekret, som anordnade upprättandet af ett inventarium, genom en särskild kommission, öfver alla de ädla stenar, perlor och aryrer, dej onerade i rg RE Fog OR sedan Oktober 1784. En mängd historier voro vid den tiden i svaog i Paris. Man talade om för hvarandra att kronjuvelerna blifvit olodigen transporterade till England, gömda i ett kolfariyg, som be gifvit sig till London. Det var för att få slut på detta sqvaller gom församlingen dekreterade inventariet. En deputerad, hr Delattre, fick i uppdrag att uppsätta en berättelsa rörande juvelerna, som då tillhörde nationen. Denna berättelse, som omfattar icke mindre ån tre hundrads sidor, egnar nära hundrade sidor åt uppräkaandet af diamanterna, ensamt diamanterna. Frsnska kronan hade år 1774 i sin ego 7482 diamanter, utom safirer, ametyster, rubiner, smaragder och konstföremål. Biand dem figurerade: de, tom Henrik II efter hvsartannat gifvit åt må damp de Chatesuronx, åt hertiginnan dCEtampes och åt Diane de Poitiers och gom man mäste efter konungens död reklamera (under hotelser) från den sköna, men förfärliga Diane. Ludvig XV,som utan tvifvel ansåg att kronan var för rik och hans kasasskrjn deremot för fattigt, påbjöd år 1776, att man skulle sälja 1471 af dessa diamanter. Försäljvingen inbringade 75 millionerJivres, en enorm summa, i synnerhet för den tided: Men knappt voro dessa 1471 diamanter sålda, förrän man insåg (hviken sorg!) att Hans Majeståt nu ej egde tillråckligt med diamanter till prydande at sina hermeliner, sitt ger varjgeh las 3 Vv juvelarare satte sig derför i rörelse och upp: Alia j ivelarare 5 3 eå stort antal. ersättande Bppr