Aftonbladet – 19 december 1871, sida 2

sadeln, som man ungefär 12,000 fot öfver hafvet möter vid uppstigandet till högsta toppen af Jungfrau (12,827 fot). Han fordrar säker fot och ögon som äro vana att se ned i afgrunder. Och likväl gömmer äfven detta berg sina största svårigheter till sista biten. Upp till toppen leder blott en hvass kam, hvars bredd skiftar mellan 6 och 10 tum, medan sluttningarna på båda sidorna ha en stupning af 60 till 70 grader. Då professorerna Agassiz, Forbes, Duchatelier och Desor den 28 Augusti 1841 uppnått den, trodde de sig ej kunna komma längre. Den oförskräckte Jakob Leuthold påstod dock motsatsen, och för att genast bevisa sin sats, lade han af sig sin packning och passerade den svindlande bron på så sätt, att han gick på venstra sidan om snökammen, medan han bokstafligen höll den skarpa bergryggen under högra armen och stödde sig med alpstafven. Så gick han långsamt och lugut på kanten af bråddjupet, på samma gång han trampade en gångstig i snön åt de andra, som på detta sätt kunde praktisera sig öfver. Vid det försök att bestiga Echreckhornen, som professorerna Escher von der Linth, Girard och Desor den 8 Augusti 1842 gjorde, men hvarvid de likväl endast kommo upp på spetsen af Stora Lauteraarhorn, blef deras väg, då de redan befunno sig i denna bergtopps omedelbara närhet, plötsligt afbruten af ett sista hinder af samr:a g2lag, gom de nyss skildrade. På ungefär 50 fots längd blir kammen så smal, att han knappt har 18 tums bredd, medan på ömse sidor väggarna stupa lodrätt ned till ett djup af 4000 fot. Här vågade ej ens Bannholzer, en af alplandets djerfvaste vägvisare, gå upprätt; man kröp allesammans, som qvadrapeder, på händer och fötter öfver, med rokt framför gig stirrande ögon, tills målet ändtligen var uppnådt, Sanaare delen af sitt arbete egnar Borlopsch helt och hållet åt skildringen af folket, och här äro hans målningar ingalunda mindre saftiga och lifiiga, Menniskans kamp med den storartade och väldiga naturen omkring henne är grundtanken hvaromkiring hans skildringar här gruppera sig. Vise här huru alpfolket lefver i sina byar och på sätrarnå, deras fröjder och sorger, deras arbeten och hushållning, deras seder och föreställningar, med ett ord hola det drama som från vaggan till grafven upprullas i dessa undangöma vrår af verlden. Det är ej den konventionella alpverlden förf. bär ger oss, sådan hon skildras i romanen och :på ecenen. Det är den äkta och verkliga, som ej är mindre intressant och gripande derför att allt falskt fantasiglitter och sentiment saknas. Det är en enkel teckning af ett enkelt föremål, men som i all sin enkelhet har någonting ursprungligt kraftigt och tilltalande. Att ett lif under sådana förhållanden skall utbilda skarpt utpräglade karakterer och typer är hvad vi kunna vänta, och förf. visar oss äfven att så är. Liksom i sin naturskildring, har han äfven här några ypperliga monografier, på hvilka vi särskilt fästa läsarens uppmärksamhet. Främst bland dem står måhända hans Wildheuer, en teckning af detta oförvägna elägte, som, för att tala med Armgart i Wilhelm Tell, — : Utmed PTA a kant det fria gräs Med lien skördas från de branta väggar, Dit ej ens geten sätta törs sin fot. Men knappast mindre förträfflig är hans Geissbub, vallgossen, der förf. på ett och annat ställe nästan tyckes lägga bort pennan och fatta penseln, Så här skildrar han ett af dessa alpens fria naturbarn: Det är ett helt annat lif som blixtrar fram ur ögat på ett sådant naturbarn, än det man finner hos den strumpstickande fårherden på de nordtyska hedarne eller den halffånige, endast vegeterande byherden i jordbruksdistrikton. Här är elasticitet; fasthet, adel, om än aldrig så rå och ohyflad. Genom den dagliga vistelsen i vildmarken och ständig öfning bli dessa 12å 16-åringar så förtrogna med alla användbara sätt att klättra uppför klipporna, att man lika mycket förvånas öfver deras sällsynta skicklighet som naturgymnastiker, som deras oförskräckthet och den skarpblick hvarmed de genast utspeja den rätta stigen. Der man. skulle tro att knappt en råtta skulle kucna kila öfver på den smala klippkarnisen, mycket mindre: en menniska få rum för sin fot, uppletar geissern en väg åt sig och sina getter. Hvisslande och jodlande kryper han som en katt omkring på afsatserna, ty han har i lederna ett ordentligt behof att klättra, som ej unnar honom någon ro. Svindel är ett ord, som ej finnes i hans lexikon. Då J. G. Kohl på sina alpresor frågade en Gotthardsbonde, om ej hans lilla pojke vore rädd att klättra omkring på branterna, svarade denne: non ha paura di cervelion,. d. v. 8. han har ingen hbjernrädsla (svindel); såsom litet barn har han blifvit SN med getmjölk, och det ger bergskick och klättrarmod. Det är samma folktro som ligger till grund för sagan att jägarne dricka den dödade stengetens blod, medan det ännu är varmt, för att bli qvitt all benägenhet för svindel. Och ekarpt som örnens utbildar sig hars öga; hans skärpa i synorganen gränsar till det otroliga. En sådan geissbub kan för oss utpeka stengeten, gom klättrar på flera mil sflägsna bergshöjder, noga beskrifva hennes rörelser och ge oss en detaljerad skildring af terrängens beskaffenhet, der den oöfvade endast kan upptäcka en enda oredig massa. Af sådana getpojkar bli också vanligen med tiden de oförvägnaste wildheuer och de mest passionerade stengetsjägare. Jag har sett sådana pojkar, som hade hela allvaret af en i lifvets skola stålsatt man. Under det bruna, väderbitna ansigtets vildhet framblickade någonting af den kalla energien hos dessa marmoransigten, som utmärkte gamla tiders hjeltar. Det finns praktexemplar af dessa ungdomar, som, när de stå på ett klippstycke der uppe på betesmarken, trots de traziga byxorna och den tillknyglade gamla filthatten, ha någonting diktatoriskt i hela sitt väsende. I den lugnt forskande blicken, i den glo igt beslutsamma minen, i det solbrända ansigtet, i den dristiga, otvungna hållningen står klart och tydligt att läsa medvetandet: Här är jag herre. Vi skulle önskat tala om ännu ett och ännat af bokens rika innehåll, t. ex. om de märkliga och intressants eaker förf. har att berätta oss om det foikdrama som utbildat sig och sedan gammalt fiones i vissa delar af alplsndet, om de gamla sägnerna om troll och tomtar, af hvilka flera ha en öfverraskande likbet med våra egna. Men vi få ej vidare upptags utrymmet, utan hänvisa i stället läarnn 4 KÄR LR RF RE RT BR