Aftonbladet – 19 december 1871, sida 2

mas medeifvande samt att han besintit sig för att offra det glada kamratlifvet i Orion der han var öfvertygad om, att hans plats spart skule fyllas af en värdigare för att skrifva åt det kungl. majestätet och lefvrs för sin fröken. Jag har sagt, att herr Thorbjörn och hert Gröne blefvo mållösa. Jag får bifoge, att det till och med dröjde. .en bra stund, innan herr Thorbjörn återfick sin talförmåga; men att han, sedan detta skett, höll ett föredrag i den mest nattliga färgton öfver qvinnobjertap, mannavänskap och alla möjliga menskliga förhållanden och gjorde någonting så svart af alltsammans, att, om han icke derefter kommit med en djupt rörande tirad om sig sjelf, det icke skulle funnits en enda hus puukt i hela föredraget, och sedan detta var gjordt, förklarade han, att efter pansohen nu en gång var hemtagen, så kunde an då stanna tills den blifvit urdrucken; men när den var slut, så skulle ingenting i verlden förmå honom ati dröja en minut längre inne hos herr Hvide. Innan punschen blef slut, blef han emelertid frediigaro stämd, och vi sutto tillsammans (jag dock ännu något atsides) tills långt n på natten, fördjupande oss i djapsinniga öfverläggningar om vär egen och Orionbäl.ets framtid. Denna senare var nu litet betänklig. Herr Thorbjörn erkände visserligen, att han msam skulle kunna varatillräcklig för Orionvältet; men... ja, han tyckte icke om att rara ensam och herr Gröne var honom icke w0g. Det bästa vore, att vi gifte oss alla yra; men; ja den saken hade ocksä sitt nen! -Hr Thorbjörn skulle emellertid tänka å förhållandena, och vid detta resultat stanlade vi den natten.