Aftonbladet – 19 december 1871, sida 2

de andragoch, inträngd af sina grannar på ömsel: sidor, rak som ett ljus skjuter upp i höjden, el-l1 ler, också afbeta kreaturen, isynnerhet getterna, lj så högt de kunna räcka på de unga granarna, del: yttersta skotten, och trädet, hämmadt i sin na-; turliga utveckling, söker en annan väg uppåt;l! eller snö och storm afbryta grenens ändqvistar, ! eller blixten afslår dem, med ett ord plundring : och stympning äro orsaken icke blott till den ab-: norma grenbyggnaden, utan äfven till den täta, l. buskiga barrbeklädnaden. Längre ned iden zkyd-. dande skogen träffar man ej på några så förvittrade och urartade granar. och Ett kolossalt exemplar, trezpetsigt som en tilll: edgång lyftad hand, står i Valzeineralperna, en af l: Prätigaus sidodalar, hvars stam fyra och en half fot öfver marken har 7 fot i diameter. Lika barsk och vresig en sådan stormgran: ser ut, gom om han lefde i ständigt hat och l. kif med a!la andra träd och derför dragit sig tillbaka i denna ensamhet, lika mycket han erinrar. om en gammal, med ärr härs och tvärs betäckt krigare som otaliga gånger kämpat med döden, lika tillgänglig och gästvävlig är han. Likrom man bland de gamla krigsbussarne träffar på de muntraste och hjertligaste zällskapsbröder, likaså äfven bland dessa under tusen faror grånade trädindivider. Han är ett af naturen pppfördt hospitium, under hvars skygd de betande kresturen fly när plötsligt ovädret bryter löst, regnet öser ned i strömmar och haglet piskar marken i täta masgor. Visserligen bänder det då ej sällan att de vackraste djuren i en alphbjord under ett sådant träd falla offer för blixten, som slår ned i detsamma. Men äfven under den brännande höggommaren, när solen står i zenit och på hela det vidsträckta alpbetet ingen skugga står att finna, uppsöka kreaturen instinktmässigt stormgranarne och sträcka behagligt ut sig i deras svala, uppfriskande skugga. tår nu en sådan bergveteran der uppe på pasthöjden, eller på hjessan af en alpterrass, eller der vägarne korsa hvarandra, en på långt håll synlig vägvisare, då händer det ofta att han i hast förvandlas till en Noaks ark. Andtrutna vandrare med stora alpstafvar i händerna, svettiga bärare, naturfrossande turistinoor i stora schbäferhattar och flygande lockar, packhästar och deras förare rasta, glömmande all rangskilnad, midt ibland de här siesta hållande kreaturen, en uridyllisk genrebild. Ja, när solen nedsänder sina lodräta stålar på det, rundt omkring utbredda herrliga landskapet och bergprospekterna äro öfverdragna med blåaktigt skimrande dunstslöjor, när myggor, skal baggar, bin och andra flygande småkräk i besvärande förtrolighet och berusade af sällhet surra omkring os8 och den i solbranden dallrande luften krappast röres af en sakta fläkt, då ligger man paradisiskt i skuggan af den gästfria stormnen, EBvare dig Gud gamle, tappre kamrat! I en skildring af Alperna kan naturligtvis ej saknas en beskrifning om dessa djerfva toppebestigningar hvarom tidningarne allt emellanåt ha att berätta. Vår författare egnar också ett helt kapitel deråt, och svindlande äro i sanning de saker han har att berätta oss om de hinder som zesa sig i de oförfärade toppstormarnes väg. Men den lilla kolonnen står under befäl af säkra och erfarna chefer, som knappast tyckas veta hvad svindel vill säga och på en hvass bergkam af 4 å 5 toms bredd med gapande afgrunder på ömse sidor gå lika säkert som på ett kammargolf. Denna race af intelligente och modiga vägvisare, som brutit väg för vetenskapen ända upp på de högsta och svårtillgängligaste alptopparne, är en särdeles intressant företeelse, och vi göra under gången af skildringen bekantskap med en hel rad af sådana slägter der son efter far beklädt samma ärorika, men farliga post. Maduz, Leuthold, Zamtangenwald, Bannholzer äro namn på några af dessa ypperliga vägvisare, men främst bland dem alla står slägten Belmat från Chamouny, hvars stamfader J acques först besteg Montblanc och derför af konungen af Sardinien fick sig tillagdt det ståtliga, men ärligt förtjenta namnet Balmat af Montblanc, ett adelskap cå godt som något. Om arten af de vindbryggor hvaröfver bergvandrarne måste passera för att komma upp på alpcitadellet, kan läsaren göra sig ott begrepp af följande åskådliga målning. Hon kan vara tillräcklig att afkyla äfven den högst flygande ärelystnad i denna väg. Den siesta passagen upp till toppen af Pi: Bernina (12,475 fot) i Ufre Engadin består af en skarp glacirrygg, gom, brantare än ryggåsen på det brantaste kyrkotak, ja, nästan lodrät, stupar sina oda 2000 fot på ena sidan mot Val Kose0g på en andra ned i en glacierkittel. Vid den första bestigningen af denna gigantiska bergmassa, den 13 September 1850, passerade hr Cosz och hans båda vägvisare sadeln på det sätt att de äkte rensle utför honom. På Gross-Glockner (12,158 ot) i Tyrolen går vägen upp till den egentliga ! toppen öfver en 36 fot lång, men endast 4 å 6 tum bred klippsadel, som dock af snön är något tillplattad. Österrikiske majoren Sonklar Edler von Innstätten, jemte 3 reskamrater och 5 vägvisare, passerade honom den 4 September 1855 dels : krypande, dels bagande sig grensle öfver honom. Snarlik, men ännu mera komplicerad, är vägen j upp till toppen af Monte Rosa (14,284 fot). Vid! den andra bestigningen af denna bergjätte, den 14 Augusti 1855, passerade vägvisaren Johannes Zumtaugwald den knappt en fot breda kammen iupprätt ställning och tilltrampade under passagen snö. kanten, lika lugn och svindelfri som om han be-: funnit sig på jemna marken. Hr Weilennmiann, den djerfve bergvandraren, följde honom, äfven i upprätt ställning, men, som han pgjelf erkänner, med återhållen andedrägt och ej utan rysning. Men ! härmed var dock den yttersta spetsen ännu ej ! uppnådd. Det gällde nu att öfvergå en visserligen endast några steg bred, men med glanskis öfverdragen afsatts, som faller brant ned till den ! mot Gornerglaciren stupande snöväggen. När ; L 1 äfven denna var passerad hade man ännu att klättra uppför en nästan lodrät, skorstenslik remna, som leder direkte upp till den högsta spetsen. För att komma upp på den, måste man likväl svänga sig öfver kanten på en utskjutande berghäll, en operation som utan biträde af skickliga, fasta och modiga kamrater är omöjlig att verkställa. Peter Zumtaugwald ställde sig i något framåtböjd ställning, med den ena foten bakom den andra, hans kusin Johannes steg upp på hans axlar, tog ett säkert tag med handen i hällens kant och ärade sig vigt upp på densamma. En sekund sväfvade han dervid öfver det bottenlösa djupet. Sedan han väl var uppe, gick det lätt för de andra att på den af honom fastgjorda linan klänga sig upp.