Aftonbladet – 18 december 1871, sida 2

vilkoren, gom vi ha att tacka för den föregifna eller verkliga fara, som från Frankrike hotar de närvarande förhållandena. Är det icke som hade man en aning, att innan de nästa riksdagsvalen komma att försiggå behöfver cesarismen ett nytt trefligt och muntert krig? Ingenstädes kunna vi finna, att det segerrika tyska folket är uppfyldt af den angenäma känslan af verkligt djupt lugn och säkerhet; tvärtom hör man talrika familjefäder sucka öfver, att deras söner blott skola uppfostras till kanonmat. Är detta ett tillstånd, som står i samklang med jublet öfver den nya eran af allmänt lugn och orubblig fred? Eller skulle möjligen denna lyckliggörande sera vara att finna i Enropas andra stater? Vi behöfva här icke skildra Österrikes tillstånd; det omtalas för öfrigt hvarje dag i denna tidning. Man kan svårligen bestrida, att detta kejsardömes utträngande ur Tyskland är den närmaste grunden till der varande tyskars elaka situetion; och det tager äg temligen besynnerligt ut, när de, hvilka mycket jublade öfver året 1866, nu låta påskina ett så lifligt deltagande för sins landsmän, hvilkas jembördighet och rent tyska blod de då så gerna bestredo, eller hvilkas antal de i bästa fall reducerado till en hand full menniskor. Det klingar helt underligt, när bismarckianismens iganer visserligen tala med mycken tillfredssfällelse om en tysk-österrikiek allians, men dervid emellertid omsorgsfullt bifoga den reservationen, att Berlinkabinettet på intet sätt skall låta den äldre vänskapen med Petersburghofvet kalina. Detta låter nästan lika som fordom hofvets vid Spree vänckapsbetygelser för polackarne, hvilkas land emellertid fick tjena till föremål för en sammanjemkning geaom att på en gång stilla dess egen och en äldre bundsförvandts lystnad. Vare härmed huru som helst, oredan och splittringen i Österrike hafva nått den höjd, till hvilken de nu kommit, genom en politik, som lofvade Earopa lugn, fred och säkerhet. Hvilken anblick erbjuda de öfriga länderna i vår verldsdel? Finna vi kanske der, hvad vi i Tyskland och Österrike så mycket sakna — känslan af ena djup, varaktig fred? Ryssland rustar, såsom det på lång tid icke gjort. Det vill icke för priset af sin vänskap låta bringa! sig i samma kritiska ställning som Bonaparte efter 1866. I Tarkiet motser man med ångest händelsernas kommande utveckiing. 1 Turkiets lydländer jäser det öfverallt. Och de små staterna i möllersta Europa? Luxembourg, Belgien, Holland, Danmark, ja till och med Schweiz — kunasa de komma till en känela af luga och säkerhet? Eller är det kanske de, som å sin sida tänka på krig och eröfring? Sannolikt skall man från Berlin vacker deg öfverrarka oss med denna nyhet. Så är det af Napoleon III började, men af Bismarck med vida större framgång utvecklade politiska systemet icke ett tillstånd af säkerhet utan al osäkerhet, icke af fred otan af krig, icke af lugn utan af omstörtniog uppifrån och, hvad som är allra värst icke ett i inre hänseande tillfredsställande, natorenligt, sundt tillstånd, utan ett i högsta grad obehagligt, ocaturligt och i många hänseenden ruttet, som utan svårighet låter oss känna, att väldiga stormar ännu skola komma att hemsöka de europeiska folken, innan de åter få glädja sig af en femtioårig fred. Så förhåller det sig med den lycka som blifvit beskärd den europeiska menskligheten.