Aftonbladet – 18 december 1871, sida 2

STOCKHOLM den 18 Dec. Utder öfverskriften Tillståndet 4 Europa vid 171 års slut har Friedrich Kolb, en af le få tyska politiska författare, som icke åtit slända sig af den preussiska segerglansen oh den Bismarckska våldspolitikens triimfer uti den frisinnade Wienertidningen Tageyresse skrifvit en intressant artikel om len rirvarande situationen i Europa. På stt kaftigt sätt ådagalägger Kolb i denna ippses, att Frankrikes förödmjokelse och le ovenskliga fredsvilkor, som segervinnaren påtvingit det samma, långt ifrån att konsolidea lugnet i vår verldsdel tvärtom alstrat en bwäpnad fred, hvilken tvingar de mindre statena till betungande rustningar och ännu boveligare än förr slagit det tyska folket miltarismens jernfjettrar. På grund af lettaabnorma tillstånd, hvilket enligt Kolbs sigt omöjligen länge kan forttara, förutser van inna ett europeiskt krig, och antar att stt sdant möjligen kunde bereda en fred, som kulle kunna skänka Europa femtio års ugn. Den märkliga artikeln lyder i sin helet slunda. H:r jablade icke alla Bismarckska orgawr eter händelserna är 1866?, Hell oss, duaismel i KIRAN hvilken vi en gång nödrändit måste göra oss qvitt, är ändtligen yrutei; Österrike, som för öfrigt knappt innenållet ett enda rent tyskt land, befinner sig ned in tyngdpunkt sastadt till Ungern; hade si nublott oppnått det ends, som ännu återtår ss, nemligen fransmännens underkufrand4 så skulle freden, afväpningen och stavilitebn öfver hufvud taget vara garanterade mn säker fredlig utveckling.s 1 denna tonart ingoalla yttranden af si väl de officiösa och jatiotella tidningarna som af den efter lugn rängande bourgeoisien, De sista vilkoret för framtrollandet af en iy gyllene tidsålder har sedermera genom ranshännens nederlag i fullaste måtto gått falllordan — den vestre grannen har blifit skgen till marken på ett sätt, att den rgase franzosen-fressers knappt har kunnat lrömaa sig något dylikt. Men hur ser det m vil ot med den allmänna stabiliteten, med let oetingadt tryggade lugnast, den ostörda redlija utvecklingen? Precis på samma sätt om ned den af sig själf kommande fribeen. I ån segrande staten afväpnar man ej, utan örökr tvärtom den redan förut ofantliga täenie hären; långt ifrån att göra den rioaste besparing i rilitärbuodgeter, rycker man .nnu flere unga karlar från de fredliga yrena, för att med dem jemte de gamla fyila la na kasernerna. stor del af boureoisin lefver i ångest och bälvan för aretsintällelserna; socialismen bekämpas med örtvilan; men de af dö oroliga valda reprientaiterna befordra sjelfva arbetsinställelerna, derigenom att de, medölat det understöd le skinka militarismen, medverka till förs ainskandet af tillgängliga arbetskrefter. Såanda bidraga i väsentlig mån de som älka hgnet till hvarje pris, att undergräfva narkin till förssån för socialismen. Oc) med hvilken arrogans uppträder för frigt icke den tyska chauvinisiien! Knapast trfar man, att i det aflägsna Brasilien tt pår tyska matroser råkat in i ett lider. igt näste och fått ett kok stryk, förr än nan Aörskalla det högpatriotiska ropet: Våra andsmän ha blifvit misshandlade, vi måste örskaffa det tyska namnet anseende i dessa flägsna trakter, derför — måste vi företaga n sypedition till Brasiliens Är icke detta tiv af samma slag som de hvilka föranedda den napoleonskå expödiumnen tili -Co bin-Kina, Länder det till befästandet af eraktigt tugo och fi ir folkets åskådingått förgiftas g Ä E ustar. Men vidare. Förut hette det: Vi måste ukta fransmännen, vi måste pålägga dem 0 kolossal penningskatt, och vi mäste — ;bexymrade om folkenssjelfbestämmelserätt — varektera Elsass-Lothringen, emedan vi uti Voyeserna vilja erhålla en betryggande gräns. Vu deremot heter det: Vi mäste (till en ören) under nästkommande tre år förbli astade ända till tänderna, emedan sista testoden af krigskontribotionen först komner att betalas år 1871, och emedan fransvipaen icke kuna smälta förlusten at Elass-LytVingen! — Ligger icke bhäruti en bestäftel det just är detryggande freds