Aftonbladet – 15 december 1871, sida 2

RNA e ERNER net aan säga, enär jag icke haft någon klocka på mig Och sedan tog han mig i axlarne och roskade mig och sade, att jag var ett nöt, som icke kunnat begripa, att jag skulle halva berättat allt det bär 9nast, och efter det tog han mig i fampen och förklarade, att det var en välsignad stund, då han hittade mig på trappan, och att, tack vare mig, skulle nu alltips nog med tiden kunna blifva bra, och 34 skulle jag, vid himlen, heller icke blitva obelönad för hvad jag gjort. Och under det att jag stod smått konfys öfver dessa löften och tacksamhetsbetygelser, enär mitt samvete sade mig, att jag platt icke gjort annat vid den här saken än ätt jordgubbar olofligt och lyssnat, så sprang han fram och tillbaka öfver golfvet och så stannade han ånyo och sade, att det påtagligen var försynen, som ledt mina steg och soxa utvalt mig till redskap för hans lycka och frågade, om icke jag också tycktz, att det här länkade sig bra underbart tillsammans och föreföll bra konstigt, och det medgaf jag af uppriktigt hjerta, att jag tyckte. Och sedan vi än ytterligare afhandlat detta och fått riktigt klart för oss, att det påtagligen måste hafva varit någon god ande, som styrt min vandring just åt det hället i Schön arks trädgård, så började han tala om fröken Leonora och om kärlek och att han, sedan han nu fått höra, hura konstig hon varit i bersån, när han gått, och hvilket han för resten tyckte var alldeles oskäligt sött, för stod, att hon höll af honom, hvilket han akdrig anat; ty när man var rigtigt kär i någon, så skulle man vara på det sättet; och tt det kanske allt skulle blifva svårt att få henne; men att det dock nog skulle gå; ty kärleken gaf sådana förunderliga krafter, (Forts.)