Aftonbladet – 15 december 1871, sida 2

att hon skulle höra det samt äfven svara på dem. Som hon emellertid väl icke gerna kunde det, så svarade hon ingenting, och han återtog: Vi skola skiljas nu. Jag skall kanske aldrig mera se er. Men ett ord på min ensliga vandring, ett vänligt ord af er att minnas Kåt mig få det här vid vårt afsked. Han såg åter på henne och väntade; men hon molteg fortfarande och började i stället igen med sin gamla sysselsättning att peta i jorden med sin parasoll, För mycket begärdt, fortfor han bittert. Farväl då, fröken! Må ni blifva lycklig. Vill ni inte ens ge mig en blick. Det gjorde hon då, fast som allra hastigast, och så kysste han hennes hand och rusade häftigt ut ur bersån och försvann emellan träden. Men när han väl var borta, lyfte hon npj hufvodet riktigt och såg efter honom, oci när hon då:icke kunde upptäcka en skymt af honom, så begaf hon sig ut på sandgången och blickade åt det håll, der han försvunnit och smålog med sitt allra vackraste leeude, och så gick hon några steg framåt och så tillbaka igen och deroftor böriade hon slå med parasollen först emot Puskarne och sedan emot en trädstam, hvilket ändades dermed att skaftet flög i bitar, och sedan det var väl gjordt, så såg hon igen åt det håll, der han försvonnit, och så skrattade hon och så gick hon tillbaka in i barsån, der hon föll ned på en bänk och grät, så att hon kunnat gråta ögonen ur sig. TJUGUFÖRSTA KAPITLET. Det var precist icke alldeles utan att det den följande morgonen, när vi gålfvo oss af, såg nt såsom hade verkligen både vår egen