Aftonbladet – 15 december 1871, sida 2

Efter detta långa anförande om de miss-! förhållanden och den olämpliga tid, i hvilken vi lefde, olyckor, på hvilka jag förut verkligen aldrig kommit att tänka, tystnade han omsider och fröken teg också. Tyckte hon som jag, så tyckte hon nog, att det icke var goit att veta, hvad man egentligen skulle svara på alit det der. Aldrig i lifvet hade jag tänkt mig att få hörs den snälle herr Hvide, som alltid såg så hygglig och belåten ut, på en gång så missnöjd med tiden, samhällskroppen, 0ss sjelfra och alltihop. Eweilertid sutto de och tego båda två och tittade på marken tills han ändtligen lyfte ögonen upp till henne och undrade, om han mycket tröttat henne med dessa ledsamma saker, som han visst icke borde hafva talat om, emedan en värens friska, leende blomma såsom hon alls icke passade i den tunga luft, som strömmat fram ur hans själ. Härpå förklarade hor, att hon alls icke blifvit tröttad, utan att dessa meddelanden gått henne till siones, och att hon var honom tacksam, som låtit henge kasta en blick på insidan af dessa förhållanden. Hon ver visst glad och skrattade mycket och tyckte, att det var roligt att ekratta — huru det nu kom till, hon trodde att det egentligen var derföre stt panpa och mamma voro så högtidliga; men hen var ändock icke löje och tanklös yrhet alltigenom, Och så tyckte hon att det var ledsamt att han icke skulle vara nöjd med sitt lif, utan tala så sorgligt. Han avsåg att han icke kunde tala på annat sätt. Om förhållandena hade varit anaorlonda, om en enda strimma ljusning hade kunonsi glinma fram i hans natt, så... ja, hon förstod nog bans tysta tankar. Han typtnnd? åter och suckade och såg på henne, alldeles såsom trodde han verkligen.