Aftonbladet – 11 december 1871, sida 3

Den förflutna veckan var snöstormarnes vecka, är det sagdt och kan ej nekas, men det var också Björnstjerne Björnsons vecka i Stockholm, och det var sol och friska väårvindar, som kommo oss att glömma snöyran och snödrifvorna. Det är ej alltid en författarepersonlighet i sin yttre uppenbarelse motsvarar den bild; vi gjort oss om honom, när vi läst hans skrifter. Men så som Björnstjerne Björnson stod här midt ibland oss, så måste man ock hafva föreställt sig honom, när man läst hvad han inom litteraturen skapat. Så och icke annorlunda måste han vara, ja så måste han också ge ut. Det kan icke vars på ännat sätt. Ej var det första gången den norske skalden gästade vår stad, mena det vardock först nu Stockholm lärde känna honom. Vi sågo honom här visserligen redan för fem år sedan, men med den verklige Björnstjerne Björnson gjorde vårt sambälle dock föret nu bekantskap, och det var en bekantskap väl värd att göras och som, en gång gjord, aldrig skall glömmas. Vi äro ett rörligt och lättrördt slägte, vi stockholmare, har man sagt, och äfven har det påståtts, att vi geraa flamma upp för hvad som kommer till oss från främmande ort. Det är, :åsom ofta, någon sanning i påståendet, men också bra mycken öfverdrift. På det hela lära väl ej här finnas så många entusiaster, com man kanske tror. Tvärtom är det icke sällsynt att finna tviflare och sådant der försigtigt folk, som äro ända till förskräckelse rädda för att blifva tagna för lättrogna och lättrörda, ja sådana som rakt af skämmas för sina varma känslor, hvilka de dock hafva, trots hvad de deremot protestera. De le så medlidsamt, de rycka å axlarne och skaka på hufvudet och se så örnämt skeptiska ut, när man talar med dem om något nytt och isynnerhet om något som kommit bjertat att klappa en smula fortare än vanligt. Pah, man bör ej. blifva dupe, heter det. Det är måbända sennt, att slikt folk är något mer misstroget, om det blir fråga om något skönt, som uppstått inom vårt eget land, men det låter ej heller öfverrumpla sig af det som kommer utifrån, och kommer det från våra närmaste grannländer, från brödrafolken i Danmark och Norge, då äro de skeptiska vanligtvis alldeles omedgörliga. De älska sina bröder, det kan ej nekas, men ej behötva de falla i hänryckning öfver hvad bröderna göra. Nej, Gud bevare dem! Om detta ej ligger alltid på botten af den svenska karakteren, tagen i stort, hvilken nog är böjd för att erkänna det goda, när detta verkligen hunnit göra sig gällande, det må komma hvar som helst ifrån, så finnas företeelsen dock ovilkorligen hos ganska många af dem, som flyta ofvanpå och som vilja vara tongifvande. Det var just en person af den sorten, som vi träffade på förliden tisdag i en snödrifva på Drottninggatan. Vi stretade i värt anetes svett och med vårt af snön genombiötta underrede upp åt Kungsbacken, Näå, ni kommer väl med? Hvart, om jag får fråga?. Till Björnstjerne Björnsons föreläsning naturligtvis.n A-8-a, lät det från vår granne i snödrifvan, det är så fasligt väder och dessutom så...n Hvyad så? Jo, så är det väl just ingenting att springa eftör