Aftonbladet – 11 december 1871, sida 3

Ni kan ja försöka. Låt oss arbeta 08s ur den här drifvan till att börja med. Nog vill jag komma ur drifvan, men jag går icke med ända till Kungsbacken. ag tror att man gjort mera väsen af den der Björnstjerne Björnson än han förtjenar. Känner ni honom då? Naturligtvis har jag läst ett och annat af honom. Nå, vill ni då icke också höra honom NS k 1 K Nej tack, jag arbetar mig upp till Kun Carl. in ni icke komma mede e Vi betackade oss och fortsatte vårt sträfvande upp åt Kungsbacken samt hamnade i vetenskapsakademiens hörsal. Lyckligtvis funno vi der några hundra personer före oss, och det skingrade onekligen en del af det dåliga humör, hvaruti vi råkat, ej så mycket genom ovädret, som ej mer af vårt nyssnämda möte. Hvad som föregick i veterskapsakademiens hörsal har redan förut blifvit berättadt och det kunna vi derför här hoppa öfver, utan att göra Björnstjerne Björnson något förfång. Dagen derpå mötte vi igen vår bekant från gårdagen. Det var i en snödrifva i Kungsträdgården. Den som känner Kungsträdgårdens snödrifvor kan fatta situationen, Vi talade om den föregående aftonen i vetenskapsakademiens hörsal och vi beklagade att vännen i drifvan ej varit med och hört den norske skalden. Det kan till och med hända att vi blefvo en smula varma, då vi erinrade oss kampen mellan Pisanare och Florentiner. Vår vän log, ett riktigt snödrifslöje, kallt och hvitt och snömosigt, utan någon egentlig grund. Och så talade han om öfverdrifter, entusiasm och tokerier. Liksom man icke skulle hafva hört ett fritt föredrag förut,, och då ryckte han på axlarne ännu en gång. Vi medgifva, att vi blefvo något heta, men då log vännen ännu mera snömos, Han fann oss odrägliga. Gå och hör Björnstjerne Björnson om fredag, sade vi. Det har jag lust att göra för att öfverbevisa er om att ni äro ena stora fantaster, som kunna komma i ett sådant der humör för en liten föreläsning. oe Vi skildes. Han plöjde nedåt Berns saiong och jag arbetade mig fram ät annat håll, På fredags afton såg jag honom som var så rädd att blifva dupe sitta i vetenskapsakademiens hörsal. an var med fra X. och fröken Z., och det gjorde strax ett godt intryck, ty fra X. är en bland våra allra älskvärdaste fruar och fröken Z, är en fullständig skönhet. Vi gåfvo akt på vännen då öch då. Först hade han sitt hvita smömösleende qvar. Man kan ej tina upp så snart heller. Så blef han ellvarsam, så blänkte det till i ögonen på horom och han vexlade en blick med fru X. och en med fröken Z, men så såg han ofrånvändt på mannen i katedern. Han fick ett h:1t annat anlete. Vi hade svårt att känns igen vår vän från snödrifvan. Det var solsken i hans drag, och det lyste riktigt varmt ur hans ögon. Vi tro nästan att han torkade bort en tår en gång, Men derefter kunde vi ej längre dela vår uppmärksamhet mellan honom och Björnstjerne Björnson. Den senare hade tagit oss alla med sig in i Sixtinska kapellet, och der öfverväldigades vi gå af ställets heliga skönhet, att vi glömde allt annat. Tenorerna och de maskulina sopranercas stämmor klingade så underbart och den der kolossala basen öfverröstade alltsamman. Men på lördagen träffade vi åter vår vän skeptikern. Det var i en snödrifva på Ladugårdslandet. Vi sade ingenting, men han arbetade sig tvärt igenom snöberget fram till os8 och utropade: Det var det underbaraste jag någonsin varit med om. Snön på Ladugårdslandet?, frågade vi. Ah, hvem tänker på snö nu? Jag menar naturligtvis Björnstjerne Björnsons föredrag. Ja, det sade vår vän ekeptikern, han com var så rädd att förfalla i entusiasm och tokerier, han, som brukade gå med det kalla leendet på läpparne, som begabbade hvar och en, hvilken värmdes af det sköna, som hånade höga ider hvar helst de funnos. Han var omvänd, och det hade den norske skalden gjort. Han talade med hänryckning om ordets makt, då det framkommer ur snillets man. Han beklsgade, att han ej fått höra Björastjerne Björnson mer än en gång. Men på söndagsmiddagen satt han i Mindre teaterns salong, och vi sågo honom rysa vid berättelsen om Faderen, ömsom le och ömsom torka ögonen under de andra berättelserna. Gud vet om han icke klättrade med Gutten upp till örnboet och föll med denne det. fasansfulla fallet, men han slog icke ibjäl sig. Han gick sedan hem och fröjdade sig åt att det verkligen finnes något skönt här i verlden. Han talade med de sina derom, han delade sin glädje med democh öfverlemnade sig åt en sarn sabbatsfröjd. Hvilken tok!, säger kanske en annan af dem, som ännu frukta att blifva varma och att förfalla i entusiasm, men det kan väl blifva äfven deras tur en gång att få höra Björnstjerne Björnson. Ja, den förflutna veckan i Stockholm var halt och hållet Björnstjorne Björnsons. Snöstormerne ha vi redan glömt, men den norske skalden skola vi aldrig glömma. Rättegångs-. och Polissaker.