Aftonbladet – 7 december 1871, sida 2

Ett ord efteråt. Några betraktelser af CO. Sverige är i afseende på befolkning och tillgångar sina stora och mäktiga grannar i öster och söder ojemförligt underlägset. Det kan åå icke heller tänka på att med dessa grannar mäta sig i afseende på sina härars talgeller sina krigiska tillustningar. De,som velat härleda förslagen till ordnande och stärkande af vårt försvarsväsende från nåsom beräkning eller håg att på de stora europeiska slagfälten uppträda offensivt, hafva ledes allenast kunnat göra sig misstänkta för tvetydiga biafsigter. Det kan nemligen ej gerna komma i fråga att utom landets gränser eller annorlunda än till landets försvar använda de stridskrafter, hvilka i alla fall måste blifva i förhållande till möjligt krigshot så svaga , att de endast genom den segaste ibärdighet, den mest uppoffrande fosterlandskärlek, eller ock genom bundstörvandters bjelg, skola kunna hoppas seger i detta försvar. Bäst och säkrast är att idet yttersta söka hjelpa sig sjelf, men äfven för hoppet om och anspråk på andras hjelp och deltagande måste förutsättas att den, som behötver hjelpen, sjelf visar god och pålitlig vilja och gör hvad han kan. . Ty likasom vi, så i fråga om fäderneslandets historia som dess nuvarande ställning, ogilla hvarje tendenslögn, huru fager och utpyntad den än må vara, hvilken går ut p att fostra skrytsamt öfvermod eller dåsigsäkerhet i stället för ädel fosterlandskänsla och vaken sjelfständighetsanda, så ogilla vi icke mindre den feghet, som ryggar tillbaka för hvarje fara, eiler den brist på företagsamhet och ihärdighet, som icke vill bekämpa mötande svårigheter, eller den egoism, som icke vill underkasta sig några offer. Sveriges maktställning är en underordnad, vi måste erkänna det, Men äfven om Sverige hade makt att på verldsteatern uppträda offensivt, skulle vi ändå icke glömma historieng lärdomar, att sådan makt innebär mera risk än garanti, mera glans än lycka. Den gravitationsoch verldeutvecklingslag, som störtat så mången verldseröfrare från maktens tionar och under hvilken så många verldsvälden sjunkit tillsammans, den gäller fortfarande. Xerxes piskade förgäfves Hellespontens vågor. Tidsvågen har uppslukat hans tallösa härar och förvandlat hans omätliga rike. För Napoleon fanns S:t Helena med sina qvalfulla ere för hans land fanns året 1870—71 med sitt froktansvärda uppvaknande. . å skola ock Preussens eröfringspolitik och blodiga ärelystnad en gång bereåa dess fail och bestraffa sig sjelfva, zå snart folken lära sig inse, ait språket ensamt dock icke är nationaliteten och att äfven bördan af en språkförvandts ok kan blifva tungt; men för närvarsnde är Preussen fruktansvärdt för alla, som icke vilja låta förslafva sig, hvar. ken såsom medelbare elier omedelbare undersåtar under konungen af Prenssen. Ryssland visar sig ha en mission, der England genom lika grym som låg egennytta har förrådt sin. Ryssland skall nog också hå en framtid, så länge och så vida det går civilisationens ärenden gent emot folk, som i afseende på samhälleliga otvecklingsvilkor etå lägre: än det, Det på engelskt beting och till röljd af engelskt inflytande så hatade och ratade Ryssland kan till och med i en fremtid komma att behöfvas såsom bålverk mot det vestra Europas öfverdriiter eller mot em viss stormakts öfverdrifna lystnader. MajeBtas non moritur, heter det, men det gäller åtminstone icke om personerna. England deremot skördar redan i folkens misstro och ringaktniog frukterna af sin skrymktaktiga frihetskärlek, sin berå nande frihandelspolitik, sina blott alitför länse lyckade bemödanden att rifva i Polens sår, men afvända uppmärksamheten från sina hjertlösa tförvärfsbegär i Indien och förtrycket i Irland. Den ställning och storhet, som genom Carl XII förlorades eller hvilkas uppgitvande genom honom inleddes, voro dock föge naturliga och derföre i längden ohållbara, I jemförelse med Roeskildefredens och den halftannat århundrade yngre föreningens med Norge afrandande och bestående nytta hafva de öfriga stora krigens eller eröfringarnes vinning varit fåfängligt skimmer blott eller bekymmer. Sverige-Norge i sin nuvarande form och förening borde ock innebära ricera trygghet och sjelfförsvar, än det af ramen kricg ett haf bestående rike, hvilket hade osflåtlig beveknicrgeskyldighet åt alla båll, utan att ega en skyddande gräns åt något. Sverige-Norge skall dock vsra starkt och tryggt endast i samma mån den ömsesidiga svaghetens och litenhetens fåfänga medgifver glömska af nationel egenkärlek. j Men dem, som öfverdrifva betydelsen af värt så kallade insulära läge, dem påminna vi icke blott om den lätt öfverhoppade rågängen der norr uppe, utan äfven om de blåa djupens ovana här i norden att understundom bilda bryggor, icke blott för vänlig samfärdsel, såsom för några år sedan öfver det smala sundet, utan äfven för fiendes antåg, såsom-år 1809 öfver den 10 till 12 mil breda Qvarken. Och dem, som gifva det rådet att vi, med förbiseende af försvaret till lands, skola lägga an på sjöförsvaret, på samma gång de likväl medgifva, att ett sådant försvar aldrig skulle kunna åstadkommas i sådan skala eller sådant sätt, att det skulle kunna förbindra en mäktig fiendes landstigning, till dem ställa vi blott den frågan, om icke följsålunda skulle biifva allenast, att vårt