Aftonbladet – 7 december 1871, sida 2

röring med. En poets öde hvälfver sig ofta så underligt. Såsom en jättehög, hvitskummig våg på det väldiga verldshafvet i storm brusar han fram för att till sist ofta nog krossas emot lifvets kyliga granitskär. Men en och annan gång kan också en vänlig vind föra den väldige undan skären till en liten lugn, solbelyst vik, der han efter den vreda färden får hvila ut, sakta sqvalpande emot strandens blommor, som trånande sträcka sina kalkar ut öfver honom. Så kan det gå.r Herr Hvide och herr Gröne hade ingenting att invända emot detta. Noga räknadt tror jag att de alla tre i hemlighet funderade på, att Orionbältet alltförväl kunde-redigeras vid någon solbelyst strand med blommor på. Och så gick en dag ech så ännu en, och så började svaren ändtligen att komma. Jag trädde in med sex bref på en gäng. F—n så tjocka, mullrade herr Thorbjörn med åskmoln på pannan, i det han grep det unnaste och slängde de andra till sina kamrater. Kan väl inte behöfvas så mycket papper till en enkel bjudning. an slet upp kuvertet och fick fram tre vätskrifna pappersark. Hans mörka blick flög öfver sidorna och nörknade derunder allt mera. En beskrifning, bara en beskrifning, röt an omsider. sInte ett ord om att man skulle skulle skatta sig alltför lycklig, om jag: vill hafva godheten att sjelf infinna mig. Herr Hvide och herr Gröne hade också ippnat hvar sitt kuvert och funnit samma nnoehåll som herr Thorbjörn. Man såg bestörta på hvarandra emellan let man tröstlöst betraktade de tre återstånde brefven, gom voro ännu tjockare. Det lönar sig knappt att öppna demp, nenade herr Thorbjörr. Jag tror, att men. fiskor äro Tan (Forts.)