Aftonbladet – 6 december 1871, sida 3

sådant som han önskade att det af domstol och allmänhet skulle bedömas. . Mr Bulpett hade Jänge kännt Tichborneska familjen, särskildt sir Henry T. och dennes döttrar, sex de vackraste unga damer igrefskapet. (hvarvid dock sergeant Ballantine, oridderligt nog, anmärkte, att de unga damerna sedan den tiden troligen undergått någon förändring). Han hade haft några bankaffärer med sir James, men unge Roger T. hade han endast träffat på ett par jagter, tillräckligt ofta likväl för att han väl skulle erinra sig Rogers anletsdrag. Den 27 Mars 1867 hade han inne på mr Holmes byrå i London sammanträffat med Thomas Castro och hade då utan dröjs mål igenkänt bonom, så att han kunnat vända si till honom med de orden: Jag har nöjet att i er igenkänna sir Roger Tichborne — samme man, med hvilken jag i forna dagar träffade tillsammans vid åtskilliga jagtpartier. Han hade blifvit -lintresserad för pretendentens sak, så att han arrangerat en sammankomst mellan Castro och Vincent Gosford (den forne förvaltaren på Tichbornegodset, Rogers personlige vän, hvilken dittills ej velat erkänna pretendenten). Vid detta möte hade Gosford på Bulpetts uppmaning ställt några fråor på Castro om händelser, hvilka inträffat innan Roger T. iemnade England. Svaren hade utfallit ,Itill den grad tillfredsstältande, efter Bulpetts förI menande, att han beordrat sin firmas filialbank i Alresford att ställa 500 till pretendentens förfogande och bemödat sig om, ehuru bemödandet misslyckats, att anordna ett sammanträde mellan Castro och åtskilliga medlemmar af Tichbornefamiljen, lady Dougthy, mr och mrs Racliffe m. fl. — Sådan var den för pretendenten odeladt gynsamma berättelse, som mr Bulpett afgaf, medan dem välvilvilliga ledningen af sergeant Ballantine vid förhöret pågick. Nu öfvertogo deremot motpartens Jadvokater ledningen af vitnesförhöret, och det är märkligt att finna huruledes på många punkter härvid kastades en belysning, mycket olika med Iden, som de förut erhållit. Likväl har man ej skäl att antaga annat än att vitnet var i god tro, men förhållandet utgör ett bevis på huru starkt förutfattade meningar kunna inverka på ett vitnes hela uppfattatng, åskådning och handlingssätt. r Bulpetts affidavit (hans förut under edsförpligtelse afgifna skriftliga vitnesmål) hade anBetis af sådan betydenhet, att det blifvit särskildt tryckt. I detta liksom nu vid hufvudförhöret hade försträckningen af nämnda 500 framstälts i sådant sammanhang, att den framstod såsom resultat af en på personligt igenkännande grundad öfvertygelse om pretendentens identitet. Vid kors förhöret visade det sig emellertid att denna penningsumma blifvit lemnad till Castro innan Bulpett ens sett honom. Det tyckes som om den omständigheten att lady Tichborne erkänt Castro såsom sin son varit tillräcklig för att förmå den annars så försigtige bankiren, hvilken tyckte det vara synd att rättegångar och advakater skulle ruinera Tichborre-godsen, till denna affär. Han hade sedermera, efter det han personligen råkat pretendenten, blifvit af lady Tichborne uppmanad att lemna honom ytterligare penpingar, utan att då vilja sträcka sig längre än till 50 f; hvaremot han proponerat en Londonerfirma, som dock ej dertill fanns villig, att uppnegociera 500 för fullföljande af kärandens sak. Äfven de underhandlingar med Gosford, som förts af Bulpett, voro af märklig beskaffenhet, och man behöfver ständigt ha i erinring det stora anseende för redlighet, som vitnet för öfrigt åtrjuter, på det man ej må vara frestad föreställa sig stå inför en bland de affidavit-men, på hvilka denna rättegån; annars är rik. Ingenting harländt pretendenten till skada som det att Vincent Gosford ej velat erkänna honom. Generaladvokaten påminte Bulpett om att Gosford dertill haft goda skäl. Pretendenten hade vid det första mötet dem ersellan (i Gravezend) ej kunnat riktigt uppgifva namnet på den person, som uppsatt Roger T:s testamente, ej namnet på chefen för det dragonregemente, vid hvilket Roger varit anställd m. m. Denne Gosford synes mr Bulpett hafva velat föra på andra tankar och han var så mycket mera lämplig att åstadkomma en sådan förändring, som han hos den ru mera fattige Gosford egde en fordran på 700 , hvilken denne ej kunnat gälda. Denne sin j gäldenär hade B. en vacker dag under sommaren 1867 inbjudit till en middag på Grosvenors-hotell. i London. Medan de båda herrarne.suto vid de-1. serterc, anmälas sir R. Tichborne jemte tvennean-; dra gentlemen, och Gosford uppmanades att nu l: EL Å företaga en examination af pretendenten, hvilken enligt Bulpetts mening nog skulle bringa honom till öfvertygelse om Castros identitet. I början hade Gosford nekat, yttrande att den öfverrask.j ning B. sålunda beredt honom var föga honett. : Men omsider bade, då de frågor framstälts, hvilka . retendenten: mestadels kunnat besvara och soml. idragit att ännu mera stärka mr Bupetts öfver-: tygelse — en öfvertygelse, som för öfrigt, efter 1 hvad han försäkrade, ej svigtat ett ögonblick sedan han personligen sett Thomas Castro inne på : advokaten Holmes byrå i London l Sedan Theresa Hussey — som i sin ungdom varit tjensteflicka på Tichborne-House och under l1 denna tid en gång dansat med Roger T. på enl: bal, som af herrskspet anställdes för tjenstfolket ! — och ännu några andra, mindre betydande vit-s nen aflagt sina för käranden fördelaktiga vitnesmål, framträdde den ofvan omtalade Francis Baigent. Denne hade alltid stått i nära förbindelse med Tichbornefamiljen och hade mycket umgåtts med Roger T., liksom sedermera med denneg broder Alfred (fadren till det barn, som vu itnehar Tiehbornegodsen); han, i likhet med Bulpeit, hade genast uppträdt till förmån för pretendenten, och det vitnesintyg, han nu afgaf, kunde ej anuat än göra intryck i följd af den värma. hvaraf vitnet ucder dess afläggande syntes vara genomträngdt. Öppet erkände han att han ifrigt omfattat pretendentens sak; men detta härledde sig endast derat att han i denne såg en förtryckt och illa behandlad man. Någon enskild fördel hade ban aldrig hafi af sitt arbete för honom; ej heller väntade han någon sådan. Baigent hade först varit af den meningen, att Thomås ÖCastro var en bedragare, och endast småningom, efter mosan pröfning, bade han nått till den öfvertygelse, hvilken han sedermera Rå fast fattat, att man i honom hade att fiona den verklige Roger Tichborne. I Februari 1867 träffade han i Alresford för första gängen pretendenten. Det var då bekant att lady Tichbörne erkänt honom, men för att änau ytterligare sätta honom på prof öfverenskoms det emellan Baigent och mr Hopkins, hvilken äfven spelat en roll i denna rättegång, att Thomas Oaetrå skulle inbjudas på en middag hop familjen Hopläns. Man skulle då låtsa sig tro att pretendenten var den ban gaf sig ut för att vara, och härigenom skul:e man få tillfälle att under talet om gamla dagar som oftast kunna vädja till pretendenten om fakta och data, hvilka man föregaf sig hafva glömt. Det var således em inqvisition i indirekt form, som skulle anställas. Baigent medföljde emellertid öfverbringaren af middagsbjudningen till det hotelli Alresford, hvarent pretendenten uppehöll sig; blef der presenterad för honom, och redan innan den tillämnade inqvisitlonen vid middagsborde: hunnit sättag i scen, hade han blifvit fast öfvertygad om Qastros identitet. När Baigent framförde sin välkomsthelsning, mottogs han af en blick från pretendenten, hvilken han aväl ihågkom från gammalt,, och hang ord besvarades af en röst, som elektrisig trängde genom hans bröst., (Vid detta 2agöt sentimala stadium i vitnesmålet brast Apt vid domstolens närvarande auditoriet, hvars Hertal tyckes vara något klentroget etämdt, ut i skratt, hvilket åter föran; j ledde vitaet ti I den anmärkningen att vid detta allvarliga ämne ingenting fanns att skratta åt Middagen försiggick och besksifningen på densamma upptog minst ett par timmars tid af Bai-) gents vituesmål, Det var egentiigen Hopkins, som !: vid tillfället fungerade såsom storingvisitor, och ! man får erkänua att, efter den beskrifning vitnet: jar om samtalet, pretendenten varit särdeles väll: beredd för att mottaga den störtsjö af frågor, som: strömmade ut öfver honom. De enda frågor, han! : q 1 undvek, voro sådana som väckte minnet om det olyckliga förhållandet mellan hans föräldrar: dessa frågor besvarade han endast med ett melankoliskt