Aftonbladet – 6 december 1871, sida 3

RN officiel stämpel, hvil Å sig från LÖ g Sey, Seine-prefektep, och innehöll en rekommern dation till den engelska publiken att visa deltad ; I gande för den olyckliga staden Chateaudun.. Hsn Jupplyste, att Chateaudun hade, med anledning af sin geografiska belägenhet, varit utsatt för begge de stridande armåernas eld och hade till följd deref lidit mycket. Af denna omständighet ansåg han att den engelska allmänheten skulle hysa sympatier för Chateaudun. Som sagdt, komit6n hade ett öfverskott, hvilket den ämnade öfverstyra till hr Lon Say, hr Vautrain, ordförande i Paris municipalråd, och till hr Alfred Andre, bankir i Paris, hvilka skulle efter godtfinnande få utdela medllen åt behöfvande. Lordmayorn rådförde sig med Ten af de förnämsta medlemmarne af huset Rothgchild och med öfverste Stuart Wortley, begge verksamma medlemmar af understödskomiten, och det blef beslutet att, med tanke på grundsatsen snar hjelp är dubbel hjelp., öfverlemna öfverskottet, 1000 pund sterling, å Chateauduns maire, i stället för att återigen vädja till en bjelpsam allmänbet för understöd åt den olyckliga staden. Sedan detta beslut var fattadt, öfverlemnades bes loppet genom en anvisning på den föregifne mairen. Denne tackade i ett särskildt bref lordmayorn för hans välvilja på de stackars invånarnes i Chateaudun vägnar. Den unge mannen lemnade om sin person så fullständiga och trovärdiga uppgifter, att man icke ett ögonblick trodde att han var en bedragare. Den föregifne markisen erhöll anvisvisningen äen 8 November och förvandlade den genast i penningar. Han hade bott på Grosvenor Hotel och stannade qvar der till den 13, då han betalade sin räkning och sade att han skulle resa till Liverpool och derifrån till Amerika. Han åkte med sina reseffekter från botellet till en jernvägsstation. Dittills hade ej någon misstanke uppstått mot den s. k. mairen, men hr Gibbs, lordmayorns AT som haft åtskilligt att i bref afandia med hr Lon Say, hade af en bändelse omnämnt markis de Morancys besök hos loråmayorn och hvad understödskomiten gjort för etaden Chateaudun. Svar kom genast från Seineprefekten till Jordmayorn, hvari yttrades att man i Seineprefekturen aldrig hört omtalas den s. k. markisen eller hans plats som maire samt att Seineprefekten aldrig skrifvit något sådant bref gom den s. k. markisen framlemnat till lordmayorn och icke heller hade någon i hans departement skrifvit ett sådant bref. Polisen sattes genart irörelse och den fick reda på att bedragaren, i stället för att bege sig till Liverpool, hade tagit in på Maurigass hotell och der anträffades han ganska riktigt, egande ännu i behåll omkring 920 af de 1000 han erhållit af lordmayorn, så att den för välgörande ändamål samlade fonden ej led större förlast än omkring 70 . Polisen fann vid mannens arresterande flera visitkort, att ban figurerat under fyra olika namn och titlar — nemligen såsom markis de Morancy, grefve de Montalgu, medarbetare i Gauloia, vicomte B. de Montagu och slutligen helt plebejiskt såsom Harry Benson. Utan tvifvel vore att detta var hans verkliga namn och att. han vore engelsk undersåte, så att bedrägeriet ej blifvit begånget af någon fransman. Utom visitkorten anträffades vid visitationen af fången icke mindre än tre olika pass. I det ena af dem, dateradt den 3 Sept. 1870, kallas han Harry Benson, brittisk undersåte,, i ett annat af samma dag Charles Samuel Benson och i det tredje, dat. i September detta år, Vicomte de Montaigu. De första två passen voro fGknade af engelske ministern i Paris, det sistnämnda af engelske mi nistern i Bruxelles. Åfven anträffades hos honora åtskilliga papper med tryckt inskrift i öfversta kanten: Prefecture de la Seine, cabinet de M. le Prefet samt Pr6sidence de la Republique, cabinet de Son Exc. M. le Pråsident samt vidare ett bre. skrifvet af den bekante vetenskapsmannen P.rthölemy S:t Hilaire, hvilket förskaffade tillträde till lordmayorn och äfven ti, hire Rothschild. Ålderman Dakin, den förre-,ordmay in4 örre yorn, vär in kallad som vitne och Pogräftade riktigheten af bedragarens uppträdsnde hos honom. Han omtalade. att den 8, kx, markisen tillatt börja med föreslog att ett meeting skulle arrangeras, hvarvid penningar skulle insamlas för den så svårt hemsökta staden, men hvarpå lordmayorn ej ville gå in, utan visade honom till hrr Rothschild. Mairen i Chateaudun spelade sin roll på ett utmärkt sätt ich var fullkomligt lugn under konversationen om sättet för understödsmedels anskaffande, ja, det hade till och med varit svårt att förmå honom att dt från arrangerande af det meeting, han föreil Då polissergeanten Webb arresterade Benson på hotellet, nekade han först och påstod att något misstag om person egde rum, att sir Thomas Dakin var en af hans goda vänner och gynnare och så vore herrarne Rothschild också; men ansatt med frågor, bekände han slutligen allt och att han deponerat 920 hos hotell-värden. Den senare framlemnade genast penningarna och omtalade att arrestanten bodde der under namnet grefve de Montaigu Times tillägger, att de begge introduktionsbrefven från Lon Say och Barthelemy S:t Hilaire äro skrifna på alldeles folfri franska och man är högst nyfiken att få veta hvem denne djerfve svindlare egentligen är. — Ett andligt tortyrredskap. För många år tillbaka sålde en italiensk abbå åt Cluny-museum i Paris ett sällsamt husgeråd, nemligen ett slags altare af svart trä, hvars öfra fält föreställer en Kristusbild; men om man trycker på en fördold fjeder, så försvinner Kristusbilden och der Sprin ger fram en djefvul, som endast till midjan har menniskogestalt, men för öfrigt är utrustad med den gräsliga svansen, ryktbar i ammexgorna; han, djefvulen, utspyr rök och lågor ocu låter höra ett best läte under rasslet af kedjor. Denna pjes förskref sig från ett italioiskt kloster och hade till begtämmelse att Pppskrämma de olyckliga anklagade för att Yvinga dem till bekännelse. Stor uppståndele3 uppstod vid tiden för köpets afslutande uom det kyrkliga lägret öfver att dess hemligheter blefvo på detta vis förrådda, och det lyckades af franska regeringen utverka sig det vänliga medgifvande att detta altare skulle undanhållas publiken. Men för närvarande äro förhållandena i Frankrike annorlunda gestaltade, och det vore — säger en tysk tidning — icke opassande att nu upphäfva förbudet och att förevisa apparaten för dem, som besöka museet; man skulle der få se, af hvilka medel den kyrkliga fanatismen i tiden begagnat sig för att nå sitt mål. — Det nedbrända Chicago. Om tillståndet i denna stad efter branden meddelar Times några rätt intressanta detaljer, af hvilka vi återgifva följande: Den 3 dennes mottogo 14,000 familjer eller vid pass 60,000 personer, män, qvinnor och barn, understöd af den för detta ändamål nedssta komiten; detta antal bar sedan varit i aftagande, då det kan erhållas arbeten af hvarje tag. Intill slutet af Oktober hade inkommit 7,rger 3 millioner dollars förutom de belopp, sm voro sända till privata till fördelning; oM, dessa zummors storlek är ingen offentlig recvisniog meddelad. Dagligen utdelas materier till 500 hus åt de personer, som förlorat sina hem, så att snart en hvar åter ska: Kunna hafva tak öfver hufvudet, något som för ögonblicket är det vigtigaste för de brandskadade. Det finnes arbete nog att få, så att hvarje man, som vill taga uti, utan svårighet kan finna medel till att försörja sin familj. Priserna på byggnadsmaterialier hafva emellertid stigit i jen förvånande grad — mursten t. ex. kostar 100 procent mer än förut —, så att den gifmildhet som visas mot staden från andra amerikanska städer och från utlandet, till en stor del kommer endast Chicagos Shylocker till godo; men det finnes intet medel att förhindra detta. Arbetarne, som erhöllo jemförelsevis höga priser före branden, fordra nu PN och man är tvungen att betala murarne 5 å 5!; dollars om dagen. Det är redan utfärdadt öfver 500 tillåtelser att uppföra stora affärslokaler, ruinerna försvinna allt mer och mer, och handeln är nästan lika blomstrande gom förr.