Aftonbladet – 6 december 1871, sida 2

skakande och lagom upprörande, som lär vara Jvintessencen i en roman, Novellerna skrefvos af alla tre, hvar för sig och poemerna lika så, och i dessss småssker, särdeles de sistvämnda framträdde den stora olikheten emellan mina tre berrar till den grad, att jag inom tre veckor irrån beyonelsen af min tjenstgöring kunde af blott första versen i ett poem på pricken säga, hvilkenderas foster eller utgintelser det var. Men jag öfvergår nu ifrån sällskapets själiska lif, till dess mera timliga förhållanden. Dessa voro icke så lysande som man skulle kunnat föreställa sig, Hvad meten beträffar, så lefde vi mycket nkelt, särdeles jag, som fick sist. Lifsflamman qväfves, ja, släckes genom ör mycket falg., skrifver Törneros. Förhäler det sig så, hvilket jag visst icke betviflar, å är det då åtminstone säkert, stt ingenlera af de fyra lifsvekarne i vår matsal öpte ringaste fara att qväfvas eller släckas. Såsom herr Hvide ne riktigt sagt, frukosterade vi icke alliäd, utan mina tre herrar ogo sig ofta nog i stället hvar sin jilla besk åsom det hette, ur ett stort gemensamt krus, inder det att jag tillsades att dricka så myctet friskt vatten jag behagade, hvilket herr Fhorbjörn förklaräde vara det för min fysik ulra Hyttigaste och bästa, som jag kunde örtära. Och så drack jag friskt vatten nere vid lörren, under det att de framme vid skåpet todo sammanpackade såsom en sköldborg mkriog kruset, och var man då någon morson ovanligt belåten med mig, så kunde det vända, att man ropade fram mig med mitt rattenglas och dröp några droppar ur kruset det, så att vattnet ändock skulle smaka 1ågontings. oo Om middagen salades det vanligen ibpp tre