Aftonbladet – 5 december 1871, sida 3

Arv MA VARIERAR ALE VAÄRBPRAITPBUBSVA BIM Imen dess naturalisationsbref är skrifvet på häfdens blad med vårt ädlaste blod, och den är i sanning sedan århundraden tillbaka så införlifvad med I hela det lutherska svenska folket, att jag icke tvekar kalla den svensk. En annan svensk krigsbön är den oss alla kära I Gustaf Adolfs-psalmen: Förfäras ej, du lilla hop, I hvilken genljöd från svenska hären, då denna i arla morgonstunden ordnat sina led på Litzens fält. Man antager allmänt, att konungen sjelf är Tbåde textens och koralmelodiens författare, och Iredan af detta skäl bör den här afsjungas, såsom erinran om Sveriges reformationsoch storhets-tid. (Gustaf Adolfs-psalmen (n:r 378): Förfäras dej, du lilla höp.) Den sorgmusik, som vid hjeltekonungens begrafning utfördes, är komponerad af en svensk man Tvid namn Dubenius, sedermera adlad Diden, och T hvilken samma konstnär nära trenne tiotal år senare äfven författade sorgkantaten vid konung Carl den Tiondes bår. Ur detta sistnåmnda tonverk skall nu ett kort prof lemnas. . (Sopran-aria af Dubenius.) Bland den rika samlingen af bilder i vårt Carolinska, tidehvarfs galleti framstår en af oss alla älskad hjeltegestalt med ädla drag, med svensk drägt och svenskt hjerta. Visserligen voro de hvinande kulorna den Tolfte Carls musik; men den svenska sångmön har vakat kring hans mer län hundraåra grift, och toner ifrån hans samtid finna än i dag genklang i våra bröst. Hvem mindes ej den stridsmarsch, vid hvars trygga takt och T kraftiga ljud de goasar blå stormade mot Narvas vallar, och vid hvarg toner, ett hundrasextioåtta år senare, äfven täckelset föll från minnesstoden i hans fordna hufvudstad? Denna marsch har något egendomligt med gig, eriorande om huru skarpt et svenska stålet biter, men ock om det redliga krigarehjertat, den enkla krigareneden I trots af fiendernas mängd och olyckornas vidd, I förblef det sargade lejonet okufvadt. Minnet af den verldsberyktade sunge hjeltens namn åldrades icke uti Sverige, fastän så många andra tidens flyktiga minnen veko, fastän så många stundens fröjder bleknade, den ena efter de andra. Det minnet hålles kärt än i dag, Må det då här ljuda, klädt i svenska toner! . . (Narva-marschen: Viken, tidene flyktiga minnen, manskör, arr. af Hafner.) Hvad man än må förebrå den s. k. frihetstiden, huru mycket man än må beklaga dess politiska söndringar och dess svaghet för utiändskt inflytande, — nekas kan dock ej, att den i flera riktningar såg nya krafter lifvas, hvilka för vårt fädernesland blefvo af det största gagn. Ett länge saknadt och temligen oafbrötet fredsiugn gynnade näriogsflit och alstrade välstånd. På vetenskapernas och de sköna konsternas områden utvecklade friska blommor sina yppiga och mångfärgade blad, och hvad särskildt den svenska tonkonsten angår, så blef hod icke heller främmande för de allmänna framstegen. Europas musikaliska bildning stod i det adertonde seklet mången grad högre än i det sjuttonde. Redan genijödo vår verldsdels sydligare Jänder af det lof, som egnades åt den ädla tonkonstens odödlige mästare. Under dö senare tiotalen af vår fribetstid lefde S. Bach, Händel, Gluck, Haydn, och dessa blefvo ej utan allt inflytande på den svenska skolan. Musik var numera föremål för djupare studium. Contrapunkt blef namnet på en kunskap. Instrumenteringen hade blifvit mångsidigare alltefter som skickligheten i förfärdigandet af fullkomligare tonverktyg blifvit större. Pordringarno ökades i samma mån som möjligheten af deras tillfredsställande förefanns. Den musikaliska litteraturen blef derför i älla länder allt rikare, och äfven i Sverige blefvo kompositioner af mera omfattande beskaffenhet mindre sällsynta än förut. Bland inhemska tondiktare må här nämnas: Johan Henrik Rohman, hvars verksamhetsålder inträffade under konung Adolf Fredriks regeringstid och som vid den för vitterhet och konst så varmt nitälskande drottning Lovisa Ulrikas hof fann beskydd och uppmuntran. Af denne, numera temligen förgätne, konstnär finnas i k. musikaliska akademiens bibliotek förvarade åtskilliga verk, ur hvilka ett prof, betecknande tidens ståndpunkt och smak, här skall gif(Rohman, terzett: sopran, alt och bas.) Med den Tredje Gustaf uppsteg för första gången efter Carl den Tolfte en inhomsk arfkonung på Sveriges urgamla tron. Det kan — det skall icke vara vår akademi — ett barn af denne konungs kärlek till fosterländsk konst — ifrån hvars krets något missljud må tillåtas störande insmyga sig i det tacksamhetens ackord, som här bör egnas hans minne. ; Sveas store skald har ju så skönt, så träffande sagt: Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar, Fantastiskt, utländskt, flärdfullt, om du vill, , Men det var sol deri, och hur du klagar Hvar stode vi, om de ej varit till?s — Ja, der var sol i detta tidehvarf, hvilket, genom att antaga Gustafs namn, för efterkommande förkunnar hans ära. Fåfängt har partibatet, fribetstidens sorgliga arf, sökt utplåna Gustafs odödliga förtjenster om svensk bildning och svensk skön konst. Ådt Fosterländska Sånggudinnor? reste han ett värdigt tempel, numera ett bland verldens äldsta. Dess tiljor färgades tyvärr af hans eget blod, men på hans sverska scen har, under det sekel, gom snart förlupit sedan hans död, den svenska sängen funnit ett hem, af honom grundlagdt, och firat triumfer honom värdiga. Den Svenska Akademien, vårt härliga modersmåls vårdarinna, står jemte vår akademi såsom ett monument öfver skaldkungen och vördar i honom sin upphofsman. Tacksamhet emot den geI mensamme satiftaren är bådas värt arf och utgör en kär erinran om det syskonskaps band, som så innerligt bör förena svenskt tungomål och svenska toner. Tondikt och sång blefvo nu populära. Nordens Anacreon, Carl Michael Bellman, tjusade kåde konung och folk med sin lyras lekande behemska musikutöfvare af en viss betydenhet i tekniskt hänseende, såsom qvartettkompositören Wikmansson, begynna nu kunna nämnas vid sidan af de mera ryktbara tondiktare, hvilka tid efter annan införskrefvos och naturaliserades af Gustaf den Tredje. Denre konung hyllade nemligen den riktiga, ehuruväl stundom nog misskända, åsigt, ätt der?ej-egna krafter räcka till måste man hemta undervisning ifrån främmande länder. Naumann var en bland de inkallade. Men hans I; blef svensk, i det den helgades åt vårt inhemska historiska dramas förhärligande. SärI skildt må väl svensk infödsrätt kunna bördas åtminstone åt de musiknummer, hvilka hån erhöll I uppdrag att komponera för operan Gustaf Waba, hvarmed den konungslige författaren riktade vår I unga nationalteater, samt till hvilkas toner hela 1 folket då med hänförelse lyssnade. Och hvar kunde I väl dessa toner ljuda skönare ån här? Hvilka re skulle skänka dem trognare genklang än I dessa ; (Naumann, Wasa-hymnen: tenor-solo med mans-kör.) År 1771 den 8 September stiftades den Kongl. Svenska Musikaliska Akademien. På denna hennes hundra-årsfest må med erkänsla uttalas ett för öfrigt alltför mycket bortglömdt namn: Ferdinand Zellbell d. y. Han var af tysk härkomst, I men född i Sverige, och i hans äkta svenska hjerta lågade en sann kärlek till vår fosterländska ton-I konst. Sjelf icke ställd på samhällets höjder, förstod han likväl att genom ovanliga talanger och varmt nit der vinna gehör, och det var på hans enträgna uppmaning som ett antal konstens ädla yonare och idkare förenade sig om den underj däniga framställning, hvilken bade vår akademis af konung Gustaf den tredje utfärdade stiftelseurkund till följd. Heder derföre åt hofkapellmäretaren Ferdinand Zellbells minne! Ann An ana PR tare Hill fålla altadnminne nt.