Aftonbladet – 5 december 1871, sida 3

110 Uvv IULHULEL UCH CK LINBURINIARUD. JTI Bl likasom fängslades vi vid några glänsande länkar af denna kosteliga kedja, hvårs ursprung och slut vi endast med aning och tro kunna fatta. Ju längre vi lyssna, desto mera älska vi hvad vi förnimma. Ju mera tiden fortskrider, ju närmare solen sjunker ned emot den mörka 2KOR, som döljer vår vandrings mål, desto herrligare blifver ock den löftesrika broddens grönska på fälten omkring vår vandrings stig. Löftet kan visserligen icke här till alla delar fullkomnas; ty menniskolifvet är så kort, men slägtet fortlefver äfven när våra dagars tal är fyldt, och fädrens fröjder blifva också barnens. Guds rika gåfvor äro ej gifnn blott åt oss, hvilka -1i dag njuta dem. Nej, de räcka till åt alla, och hvarje tidskifte ser deras mått förökadt! I folkens lif kunna sekler betraktas såsom år. Fortare går det icke, huru än generationer komma och försvinna. Hvart och ett af dessa har sina pligter att uppfylla, sina verk att utföra, jag skulle vilja säga — sina dissonanser; att upplösa. De smida sålunda, i viss mening, länk efter länk i den händelsernas utvecklingsföljd, som vi kalla historia. Det är alltid godt att skåda tillbaka på förflutna tider. Deras erfarenhet kan i sänning liknas vid en rik och frisk källåder, helsosam och stärkande, när man ur dess djup med rena hän-I der upphemtar läskedrycken under samtidens mötj dosamma dagsarbete. Vissa tillfällen synas frami för andra väl egnade till en pröfvande återblick. Väl är det sannt, att tiden alltid ilar fram med samma ohejdade fart, att sekund följer efter sekund ufan rast, utan ro, så att det närvarande knappast är fattaädt förrän det redan blifvit ett förflutet. Men likasom milstolpar finnas vid vägen, för att beteckna vissa afstånds mått, så finhes äfven en tidräkning, som, efter vissa fullbordade tidsförlopp, låter åratal omvexla, seklers årsföljder afslutas och förnyas Detta gäller icke blott med afseende på den allmänna tidräkningen, utan hvarje enskild menniska eger sin egen lefnads tidräkning, hvarje särskildt samfund har äfven sin, och det är helt naturligt att denna plägar taga sin utgångspunkt, ab urbe conditas, såsom det gamla romariket. Denna akademi, stiftad af en mvensk konung för hägnande af svensk tonkonst, har redan hunnit det ålders mått, att hon står vid slutet af sitt första sekel. Med hvilka känslor bör hon väl i dag blicka tillbaka på dess flydda år och dagar? Utan tvifvel främst med tacksamhetens. Våra Fäders Gud har hållit sin skyddande hand öfver deras älskade land! Fritt, fredadt, obetvunget stär det än i dag på sin fasta fjellgrund, badadt af dubbelbafvens friska vågor! Sånggudinnorna hafva ej flytt ifrån våra aflägsna bygder vid Nordpoleöa (fröna! De ärd bofasta der, och deras såner ljuda ännu tid efter annan genom jordens alla änder med mäktig klang: Vår verksamhet inom detta samfund har väl icke heller varit utan all frokt, ehuru ofta nog obemärkt af den stora mängden. Men förutom tacksamhetens gärd, offrad åt alls goda gåfvors Gifvare, eger ock den närvarande stunden. kraf på eftertanke och pröfniog af månIgen under flydda tider gjord erfarenhet. Derföre I må jag pu, under några korta ögonblick, leda uppmärksamheten på den svenska tonkonstens utvecklingsarbete. Törhända att äfven en. blott I flyktig blick härpå i sin mån skåll bidraga till latt litva öfvertygelsen hos mången om den kul1 turhistoriska be.jdelsen af detta arbete, ej blott för nutiden, utan ock för framtiden. I det fordna Srvitkiod stod sången högt i ära. Den hade sin tron i sjeifva Valballs salar, der Edds-sagan låter Brage, Nordmanta-sångens fader, med väldig makt röra lyrans gyllne sträogar. Han I satt i Asardss råd och bans stämma förkunnade Odins vishet och Thors kraft, prisade Balders godhet och Friggas skönhet. Såsom hans vigda sändebud vandrade skalderna ut kring Thules stränder, qvädande än i konungahofven, än vid I folktingen, än i ledung och på vikingafärd. — I Hjelten, som segrade, kämpen, som förblödde, Jungmön, som bleknande sjönk på sin fallhe . älsklings ättehög —, alla fingo de sin drapa från Bardens läppar. Hans såänger fortlefde och elda1 de nya män till nya strider och nya bardalekar. Vi hafva visserligen ingen säkerhet att melodier från den egentliga hednatiden numera finnas qvar, Imen våra äldsta kämpavisor äro åtminstone så gamla, att derss ursprung förlorar sig i sagotidens dunkla natt, och vi kunna derföre med skäl, i det I vi lyssna till en af dessa, betrakta densamma såsom representant för dena äldsta sångare-tiden i Norden. . (Härefter afsjöngs Kämpen Grimborg, kämpavisa: baritonsolo och manskör.) Verldsförsonarens heliga lära framkallade den märkvärdigaste och välsignelserikaste omstörtning, som tideböckerna känna. Begrepp och seder omskapades i grund; det blef en verklig pånyttfödelse, såväl för den enskilda menniskan, som ock af samfundslif och samhällsordning. Tonkonsten kristnades. Hon; kunde ej förblifva oberörd af den omätliga förvandling, som egåe rum i allt; ty, likazom Eolsharpor villigt lyda vindens bud, så tolka äfven sång och dikt den stämning, som bor i folkens hjertan. De bäras likasom svanor på sina hvita vingar upp ur tidens strömvågor. Åtven till vårt aflägana Thule kom apostelen med den nya lärans ljus. Det tändes sent i vår historia; det lyste till en början endast likt vår midvintersol, genom-töcken, med blekt och ovisst sken; det hotade väl ofta att slockna i storm och blod; men småningom strålade det dock med allt större vårklarhet, både yttre och inre fiender till trots. Urider vår oroliga medeltid utvecklade Big sången uti rikare och mera skiftande tonarter. Korsprydda kyrkor slöto sina murar omkring fridlysta egrafvär, och öppnåde, likasom klostren, icke blott åt olyckan och den förorättade oskulden ett efterlängtadt hem, utan skänkte till och med en fristad åt den ångrande missdådaren. En flägt af chevaleriets anda har susat äfven genom mnordanskog: Våra runohällar veta att förtälja huru korssade stridemän drogo bort till fjerran Austrikia land, eller på Jorsala färd, och det gamla vikingalynnet erhöll på detta sätt fortfarande näring, ehuru i en ny form och under er ny fana, Det bör sålunda icke förundra, att se tvenne element råda i våra medeltids tondikter, Det ena religiöst och såsom sådant röjande syskontycke med den katolska kyrkomusiken, det andra verldsligt ridderligt och såsom sådant till form och innehåll erbjudande viesa ärftliga slägtdrag från den hedniska kämpatiden. I nåra sammanhabg med kyrkosången utvecklades under medeltiden, här såsom öfver allt, det religiösa skådespelet, hvilket kar anses såsom vårt moderna dramas föregångare; och fastän i vårt glest befolkade land fröet ej, såsom t. ex. i Italien, kunde växa utatill konst i egentligare.mening, utah stannade vid improviserade utkast, så förtjenar det dock erinras, att hvarje djupare intryck, som vårt folk erfarit, städse t taga ett slags dramatisk form. — Särskildt betecknande är att härvid aldrig saknades ett rent lyfiskt, näståh elegiskt, element. Åfven det ridderliga ville gifva sig uttryck, ej blott i romansen och visan, utan jemväl i de många danseller pantlekar, der fölkets lif och föreställningssätt trognast afspeglas. I dessa lekar spelar sången en framstäende roll. Vi spåra här det vakna natur sinne; som utmärker all folkpoesi. Text och melodi tyckas på det innerligaste förena sig, för att genom naiv symbolik kubna likasom utsäga det outägliga: fa som emellertid både den andeliga och den verldsliga tondikten i vår nord hafva gemensamt är denna oförfalskade prägel af skandinaviska halföng natur och skandinaviska stammens folklynne, som de båda otvetydigt röja. I-det kristna dopet bortsköljdes ingalunda nordmanna-sångens nationalitet. Tvärtom lades under medeltiden en fast grund för kommande tiders konstlif, och det är väl icke minst känslan häraf, som gör de gamla folkvisorna evigt unga på folkets läppar, och som skall hevara dom från olömskan. så länge vi hafva TT TOR 3 a TT a I LO OT WW RIT PT MM ILLEG RAR TT RR ss WT TT KA fer KT