Aftonbladet – 5 december 1871, sida 3

tvifla om sin framtid. Carl Johan, hvilken, ehuru född i ett aflägset land, likväl högt ärade och älskade det, hvars folk genom fritt val kallat honom till ledare af dess;öden, räddade en gång ee gen skapelsen ifrån hotande elonomisk unergång. Och den minnesrika byggnad, der; akademien i detta ögonblick firar sin jubelfest, har ock öppnat sina portar till en fristad åt den svenska tonkonstens husvilla lärjungar. För detta och andra prof På svenska ridderska och adelns välvilja står akademien i en outplånlig tacksamhetsskuld. Under de senare åren hafva för öfrigt statsmakterna så småningom fått mera öppna ögon för Akademiens berättigade kraf; och om än icke alla de önskningar, hvilka ligga henne om hjertat, befinnas uppfyllda i denna stund, så motser hon likvål med större trygghet de skiften, hvilka vänta henne nader det andra seklet. I hvad mån akademien under det nu lyktade första förmått befordra den musikaliska utvecklingen, derom må len opartiska häfden döma. Materialier till billande af en sjelfständig åsigt i detta hänseende orde kunna hemtas ur den historiska afhandling, jom på akademiens föranstaltande skall utgifvas ill ett varaktigt minne af dess första hundra-åra ubileum. — Men att åtminstone den svenska tonkonsten, både såsom skapande och utöfvande, gjort ättesteg framåt, derom vitnar vårt lands kulturra under 19:de århundrtadet på nästan hvarje lad. Namnen: Arrhen v. Kapfelmarn, Berwald, Brendler, Carsten, Crusell, Frigel, Geijer, Gustaf, ertig af Upland ,, Otto Lindblad, Nordblom, Randel, Stenborg, Ahlström skola från minnets vimmel stråla med oförminskad glans genom komnande sekler. Till dem sluta sig namnen på flera vårt land naturaliserade, såsom: Du Puy, Heffner, Krauss, Naumann, Vogler, äfvensom många innu leffande tondiktare och konstnärer, ibland vilka jag här endagt behöfver uttala namnen Adolf Lindblad och Jenny Lind, för att enhvar, iom älskar musik, skall instämma med mig i den slada bekännelsen, att den ädla tonkonstens anda innu ej vikit ifrån Sveriges landamären! I detta ögonblick, då det sista afskedsordet ifrån ett så långt och så betydelsefullt tidskifte måste 1ttalas, tycker jag mig förnimma en underbarc stämd återklang af de toner, som våra mästare ned snillets makt framtrollat på guldsträngade yran. De komma tillbaka, såsom ungdomsdrömmar, urna på fantasiens vingar! De komma varma såom dessa, dock klarare fattade, djupare kända, lögre uppskattade! De väcka en ljuft vemodig jälsstämning, sådan som jag tänker mig vandraren rfara, då han någon skön Septemberqväll i sol1edgångens stund riktar sin tacksamma blick tillaka på det ännu belysta fältets grönskande sädesrodd, ifrån brynet af den skog, der redan skugsorna blifvit långa under de mörka granar. In i less okända rymders djup manar vägvisaren med itt obevekliga framåt den dröjande att träda! Men det sköna är en evighetsblomma. Tonernas dang följer honom äfven dit, och likagom det ädla röBtsädets korn tyda de på en kommande vår. Så må alltså bär uttalas den önskan: att de rämtidsdrömmar, med hvilka detta sekel inslumrar sin sista afton, en gång må blifva verklighet, äfjen om icke våra jordiska ögon få skåda fullborlandet af dem alla. Må de i denna stund omfattas med den tro, som vår längre än kunskap; och om vi en gång känna restelse till misströstan, må då hoppet om deras ullbordan tillhviskas oss af Minnets Genius, som wäfvar fram ur det förflutnas mörknande qvällsky, hen med famnen sträckt mot den stundande morsofiens rodnad! (A. F. Lindblad, kör ur kantaten Drömnarnen.) . Flera främmande akademier och samfund rade aflåtit lyckönskningsskrifvelser; och terammer ankommo frän Die Singakademies Berlin, Das Königliche Conservatorium der Musik i Leipzig, professorerna Reinecke och Anton Door i Wien, Gewandhaus-ConcertDirektion i Leipzig, konsertmäster David i ueipzig, oDie Gesellschaft der Musikfreunde, ien och Conservåtoriuta i Wien.