Aftonbladet – 30 november 1871, sida 3

(nu vara hafvet med dess vatten eller Jjuset eller luften. De delar af jorden, på hvilka menniskan ännu ej satt sin prägel, äro gemensam egendom, till bvilken alla hafva samma rätt. Om vi, ledsna vid det ordnade lifvet i Europa, begifva oss af till Söderhafsöarne eller Australien eller Nya Caledoz hHien eller med ett ord dit, der civiliserade menniskor ännu icke inrättat ordnade samhällen, kunna vi få svart sagdt så mycket jord vi önska till skänks. SÅ är ännu idag förhållandet i vestra delen af Amerika, der man köper jorden till ett prig af 5 rdr tunnlandet, det vill säga ungefär hundral delen af hvad uppodlad jord i allmänhet värderas till. Den nordamerikanska regeringen bar nemlien afsatt stora massor af den förträffligaste jord, tilken det står hvar och en fritt att mot erläggaflde af en lösen utaf 1!,:dedels dollar acren, det vill sägå 5 rdr tunnlandet, taga i besittning och upparbets. Men redan denna låga afift kan sägas representera ett arbete, nemligen t arbete samhället måst underkasta sig innan der gr föll ordnadt, så än arbetaren kan under lagens bägn i trygghet göra sig godo de närmare eller fjermare från hans torfva befintvi a anstalter, hvilkg äro de nödvändiga vilkoren F ett eiviliseradt samhällslif såsom telegraf och poståfistälter m. m. Nybyggaren kommer således efter hand i besittning af mycket samladt arbete, det han erhåller i atbyte mot den ringa lösepenning han erlade vid jordens besittningstagande. Nu är det lyckligtvis så, att icke alla hafva sin gädie af att lefva i de högst ordnade och mest örfinad samhällena. Det är en lynnenas fördelning, som göf, att då den ena menniskan har lust för det finare arbetet, den andra har så att säga assion för det allra gröfsta och tyngsta. Så hänr det ofta, att nybyggareb, så snart han genom möda och ansträngningar lyckats få sin jord i det skick, att dea börjar påminna om de förhållanden, han en gång lefntåt bakom sig, icke längre finner någon trefnad, utan drifves att ånyo uppsöka vildmarken. Af vårt eget lands historia känna vi, att jorden vid den tiden då landskapslagarne skrefvos var en nästan helt och hållet fri besitining, ehuru de föreskrefvo, att ingen fick inkräktastörre jordrymd, än han för sitt uppehälle verkligen behöfde. Bonden fick kringgärdå så stort område, som han en vinterdag kunde med häst och åkdon färdas omkring mellan solens uppgång och middagstimmen. Det arbete, han nedlade på jorden, blef det första köpebrefvet och efterföljande slägter hafva ytterligare ökat det ursprungligen ringa värdet, så att det förvandlats till en egendom, tillräcklig för hela familjers uppehälle. Det gifves ännu i dag hos oss vissa besittningar, som i förhållande till annan egendom äro af så ringa värde, att ingen tagit dem i anspråk. Sådana äro till exempel bär rep, som växa i skogen, eller mossan på bergen. Sedan vi sålunda seit, att det är det menskliga arbetet, som gifvit värde åt tingen, det vill säga åt materien, och då vi äro öfverens om att köp och salu i sjelfva verket icke äro någonting annat än utbyte af arbete, vill jag begagna tillfället att fästa uppmärksamheten på en dagligdags förekommande villfarelse, som ofta ger anledning till icke så obetydliga misstag. Man tror i allmänhet, att penningen är ett godt, som förvärfvas i och för sin egen skull, att det är den som förbrukas eller besparas. Så är dock icke förhållandet. Penningen är ingenting annat än den värdemätare, hvarmed menhizkans arbete uppskattas. Det är det nyttiga hon fraföbragt, som för en tid förkläder sig i penningen för att vara till hennes förfogande, då hon deraf blir i behof. . Vi veta alla, att det för att samla rikedom fordras ieke blott arbete utan äfven sparsamhet. Någon genvåg dem förbi finnes icke. Men rikedomen ligger icke i den penning, jag erhållit i utbyte för mitt arbete, titan i det, som jag kan få för denna penning. Det är icke karolinen eller specien, som af den återhållsärsme sparas, utan det är kött, säd och allt sådant, som kam komma honom eller gndra menniskor till nytta. När ett land blir rikt, förökar det icke derför sin penning: stock utöfver hvad söm behöfves för utbytets underlättande, utan det är dess kapital af pyttiga ting, som ökas. För att tydliggöra sanningen mitt påstående, vill jag anföra ett exempel. Om jag antager, att en handlande här i Stockholm köper en last spanmål från Ryssland för 100,000 rår och sedermera försäljer den till bergslagen till ett ris, som gör, att hans vinst, sedan alla umgälder ör frakt och dylikt äro afdragna, PR år till 5000 rdr, så är icke detta deti enda behållning, som derigenom uppstått. Då säden kommit i afnämarens hand, har den erbållit ett så mycket högre värde, Som dessa 5000 rdr, till följd af den besparring i tid och röda, som beredts honom genors köpmannens åtgärd att göra spanmålen åtkomlig. å vi förvärfvat något nyttigt och icke behöfva sjelfva förbruka det, ät det billigt att vi söka af denna vår egendom skaffa oss ytterligare inkomst och det sker genom utlåning åt annan person. Har jag förvandlat det nyttiga i pensingar, är det en lätt sak att öfverlemna dem till låntagaren och låta betala mig för det bruk han gör af dem. Denna betalning kalla vi ränta eller intresse, och det är den som så ofta gifvit anledning till missnöje hos dem, som icke förmå tätt fatta de samhälleliga förhållandena utan anse det obilligt att icke penningen får åtojutas af hvar och en, som behöfver den. Ja, det har gått så långt, att vissa politiska partier ställt på sina program satser gå dana som den, att staten skulle taga hela penningrörelsen om hand och penningassociationer enskilde emellan förbjudas. Icke nog dermed, staten skulle ock till hvar och en behöfvande utdela så pass mycket pappersmynt, som han åstundade bekomma. Hvart sådant skulle leda, är lätt att inse. När den förvärfvade egendomen icke längre finge lemna någon afkastning, är det tydligt att ingen vidare skulle tänka på att förvärfva något. Räntans storlek beror på förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, och penningen säges vara dyr eller billig alltefter som räntan stiger eller faller. Men det finnes äfven en annan omständighet, som inverkar på räntan, och det är den större eller mindre utsigten att återfå det utlånta kapitalet När det således är illa bestäldt med den allmänna säkerheten och i följd deraf förtroendet menniskorna emellan rubbadt, är det klart, att räntan måste stiga. I de gamla illa ordnade samhällena ansågos 50 procent såsomen mycket låg räntefot och i vissa trakter af Asien är den ännu i dag 5 procent i månaden. Det är naturligt, att det under sådana förhållanden blir nära nog omöjligt för den obemedlade att förkofra sig; Hosromarne var den vanliga räntesatsen 12 procent och inissnöjet deröfver var så starkt, att det upprepade gånger gaf anledning till allvarsamma uppror. ngland varierade räntan, trots den stora välmågan, under medeltiden mellan 12 och 15 proc., och i de moderna samhällena är den såsom vi känna 6, till och med 5 procent och någon gång derunder. När rikedomen växer inom ett land, faller räntan och desto lättare blir det för den, som icke i sig sjelf eger något, att få låna nödigt rörelsekapital. uru afvita är det icke derför att önska kapitalets utrotande! Jag har velat i förbigående göra denna anmärkning, emedan man så ofta hör talas om att kapitalisten och arbetaren stå som fiender emot hvarandra. Detta förhållande börjar dock lyckligtvis alltmera försvinna, och tidsandan går nu i en sådan riktniog, att man har all anledning höppas, att de olika klassernaa skola alltmera sammanflyta, så att arbetaren tillika blir kapitalist och kapitalisten arbetare. Den skiljemur, som ännu finnes qvar, är det icke omöjligt att nedbryta, och Vi naste erkänna. att deri ligger en icke så ringa röst. (Forts.)