Aftonbladet – 30 november 1871, sida 3

utan, under det att jag som bäst gick och i frodades i min lugna tillvaro, så drog sig ett oväder tillsamman, som i sitt utbrott icke endast rubbade den lugna tillvaron utan också råkade att kasta betänkliga skuggor öfver sjelfva de trefhga framtidsutsigterna. Detta oväder kom öfver oss på ungefär följande sätt: Erik Månsson hsde en vinterdag varit ute och på något vis kommit underfund med, att våra båda gårdsdrängar, Långe Jan och Lars, medelst något fiffigt knep kapat till sig åskilliga tonnor säd ur magasinet. Det är icke säkert att hvem som helst kan föreställa sig hura Erik Måneson säg ut, när han trädde inom gärdsgrinden, medföraude denna upptäckt, eller huru han spätserade hvarf efter hvarf omkring på planen med steg säsoim bade det varit hans mening att qvarlemna sina spår der i evig tid, eller med hvilken blick han mötte de båda brottslingarne, när de efter en stund kommo upp ifrån vägen, som ledde åt skogen. I borden hänga båda två, röt han till dem och sedan han med dessa enkla ord öppnat sammankomsten lyfte han käppen. Långe Jan och Lars veko åt sidan, sågo trotsiga och ilskna ut såsom ett par arga doggar och frågade hvad husbonden menade, Skurkar, dundrade Erik Månsson, viljen I kanske försöka att neka till att I stulit. Långe Jen och Lars tycktes icke sakna benägenhet härtill; men olyckligtvis hade Erik Månsson allttör klara bevis för att taga detta till godo, och försvarstalen blefvo alltså i all hast nedtystade med dugtiga slängar af hans stora ek-käpp. Och sedan han på detta sätt trakterat sina båda tjenstehjon befallde han dem att genast taga sina saker och packa sig af ifrån gården. Långe Jan förklarade härpå, att de visst