Aftonbladet – 30 november 1871, sida 3

icke hade någonting emot att lemna en sådan bundtjenst som den hos Erik Månsson; men ionan de gåfvo sig af, ville de hafva hvad som innestod af deras lön. Erik Månsson genmälde, att de1 skulle de få af käppen. Stryk var det enda, som de hade gjort sig förtjenta af, och det enda, som ban hädanefter ämnade utdela till dem, och att han, om de icke genast packade sig af, skulle tillkalla sitt öfriga folk, som skulle jaga dem bort ifrån hans egor. Långe Jan och Lars vågade sig fram med ännu en invändning, men då ekkäppen dervid så tungt nedföll på Långe Jans skuldror, att han nästan dignade, togo de sitt parti och giogo askgråa at ilska och smärta och svärjande hotande för att hemta sina saker, och när de efter en stund dermed voro färdiga och trotsigt tågat förbi Erik Månsson, som ännu fortsatte sin spatsertur på gårdsplanen, vände de sig om i grinden med det hognesamma löftet, att de nog skulle komma igen och tacka för sist, så att man kom ihåg det, samt då taga ut hvad dem tillkom. Erik Månsson kastade vid denna hotelse föraktligt käppen efter dem; men när qvällen kom, laddade han ändock sin bössa och gjorde några slag omkring ladugårdarne, och följande afton gjorde han på samma sätt och så fortfor han flera aftnar å rad; men då ingenting oroande kunde förmärkas, så upphörde han efter hand med dessa ströftåg, och vi började litet hvar att lugna oss och återhemta oss ifrån farhågan att någon mörk natt blifva innebrända, hvilket vi i början synbarligen tagit för afgjordt såsom vårt kommande öde. Och så förgingo ett par veckor och förde osg till slutet af Mars månad. (Forts.)