Aftonbladet – 30 november 1871, sida 3

j Ått den afgörande brytningen ellct — såIsom jag hellre vill kalla det — den slutliga öppgörelsen icke är aflägsen, är hvad man I klart nog kan märka af den styrka, hvarmed man i b da lägrens press angriper motståndarens åsigter och verksamhet. Icke en gång det stormigaste storthing, som Norge på det senaste årtiondet har haft — 1868—069 års storthing — hade till föregångare så häftiga förpoststrider i pressen som de, till hvilka man nu är vitne. Kan man — hvartill man kanske är berättigad — bäraf ställa något horoskop för karakteren af det störtbing; som nu om två månader skall sammanträda, så blir detta i sanning krigiskt nog. Jag behöfver knappt tillägga; att man i vårt folks betänksamma ksrakter, orubbliga sjelfetähdighetskänsla och icke så allleles korta politiska erfarenhet har den fullaste säkerhet, att desså strider, når de antaga en afgörande karakter, ändock städse skola hålla sig inom laglighetens och det författningsenligt berättigades skarpaste gränser. Jag har mer än ön gång förut haft tillfälle att anföra exempel å, att hvad som haf bidragit att väcka och skärpa missnöjet med den navarande nöreka styrelsen oök dess hela hållning icke blott — ja hos många icke ens företrädesvis — är dess ställning till de större och sllmännare politiska frågorna, utan derjemtö å8s: förvaltning. En sådan klagopunkt, hvilken då 8epåstö dagarnes tilldragelser ha gifvit förökad styrka, är dei, Som vänder Sig omkring den Stangska ministerens hela o örständiga och okloka förfarande i en af vårt lands vigtigaste materiella angelägenheter — jernvägsfrågorna. Händelser, vid hvilka jag i tilitt senaste Bref utförligare uppehöll mig, ha återuppväckt minnet af de olyckliga vilkor, på hvilka regeriogen på ain tid fick till stånd vårt lands första jernbana mellan Kristiania och Eidsvold; det ännu olyckligare sätt, hvarpå bon sedermera lät förleda sip att af de engelske ngoulörerta mottaga denna ban-anläggning i ofärdigt skick; förslaget år 1869 att upptaga statslån till ytterligare företag, utan utsigt att kunna förränts dotta lån) samita förslags återupptagarde är 1871, på samma gång som regetingen sjalf genom sin prolongationsvägran gjorde sakens ordentliga bzhandliog i storthinget nästan ombdjlig, och na slutligan den olyckliga tvisten med de privata egarne af aktier i hufvodjernbanan. Att denna sistvämnda genom ett mer conduitmäseigt sätt att gå tillväga å regeringens sida skulle ha kunnat undvikas eller åtminstone förhindrats att antaga en så bitter karakter, är troligt. Men långt ifrån att pu göra hvad som kunde vara möjligt för att undanrödja den skugga, som genom denna tvist har blifvit kastad på de nDörska myndigheternas lojalitet och derigenom också på statens kredit, ser det at, som om regeringen tvärtom vill ställa saken på spetsen genom att fortfarande såsom ordförande i jernvägsdirektionen bibehålla samme man, hvars anonymt utfärdade och oberättigadt pedsättande framställniog af hufvodjersbanans framtidsutsigter det är, som både i evgelska och norska affärskretsar har väckt ett så starkt och onekligen tillika så väl grundadt ogillande. I icke ringa grad: har det missnöje, som uader dessa omständigheter måste samla sig mot styrelsens behandlipg af jernvägsfrågorna, bidrsgit att förmörka utsigterna för: en snar och lycklig lösning af den stora uppgiften att sammanbinda landet norroch sunranfjells med en jernväg, och man kan i nuvarande ögonblick knappt betrakta det eller de för-lags öde, hvilka i detta afseende skola inlompas till 1872 års storthing, såsom fullkomligt betryggadt. Samtidigt härmed har en annan stor framtidstanke blivit undanskjoten på obestämd. tid, nemligen åvägabringandet af en jernvägskommunikation mellan de norra provinserna i Sverige och Norge. Med huru mycket intresse man i det nordanfjeliska Norge och i synnerhet uti Throndbjem än omfattade denna plan, ser det dock ut, som om de män, hvilka tagit dess förberedelse om band, icke förstode att drifva den igenom med nödvändig skyndsamhet och kraft. Sedsn på svenska sidan anläggningen af en linie Sundsvall Torphammar måste anses visg, skail intresset att föra denna apvläggning vidare mot vester till riksgränsen naturligtvis bli mindre — en förmodan, som också bekräftades genom de yttranden, hvilka vid ett större mötei Throndhjem den 11 dennes fäldes af Jemtlands lardshöfding hr Asplund. Under dessa omständigheter bar komiten för den norska de-l. len af Throndhjem—Sundsvallsbanan nedlagt sitt mandat och öfverlemvat sakens vidare handhafvande åt Throndbjems kommunalrepresentanter, hvarigenom den naturligtvis har blifvit ställd ännu mer på e pectance.! Den härigenom ledigblifns platsen i allmän-! lietens iotresse tyckas de onekligen mycket driftigare och påpassligare bergensarne vilja! bemäktiga sig genom sin va plan rö-: rande en jernbana Bergen—Kristiania. Bergens magistrat och formandskap ha sålunda uppställt två resolutioner, till hvilka de oml. nägra dagar skola söka erhålla kommunal-: reprezentanternas samtycke, och af hvilka den första går ot på ett allmänt uttalsnde, att aen jernvägsanläggning från Bergen tilll. det östra landet är af den störstå betydelsel icke blott för Birgens stad och stift, utan för hela landet, under det att den and:a bemyndigar magistraten och formandskap att inlemna ansökning, att för nästa stoithirg må blifva framstäldt ett förslag om arslag till förberedande wundersökningsr om verk-l ställbarheten af en dylik jernvägsanläggning. Här får således regeringen en ny börda på sina redan för tungt belastade skuldror, och här har hon icke en gång den utväg, som hon eljest i så stort omfång anlitar, nemligen att skaffa sig en specialkomite till medhjel-l. päre, Att få en så kallad kunglig komitö tillsatt har nå den genasta tiden blifvit ett