Aftonbladet – 30 november 1871, sida 2

Emellertid tog jag på detta sätt så småningom mina första steg pålärdomens bana, och till bevis på, hurna vanskligt det är att bedöma sin nästas förståndsförmögenheter, vill jag nämna, att jag härvid blet ansedd för alldeles okristligt dum. Det var ingen enda, som trodde, att jag i mitt hufvud egentligen egde någon annan essence än näsblod och tårar, emedan man aldrig tyckte sig se prof. på någon annan, och aldrig föll det någon in att tänka på, att ju större och ädlare fogelnogen är, ju tjocksre är ekalet omkring honom, och ja långsammare och svårare är det att få sönder det. Men för att nu öfvergå till mioa eftermiddagar, så voro de just icke roligare än mina förmiddagar. Om förmiddagarne var det den stora runda pinnen, som jagade mig genom aila bokstäfverna; om eftermiddagarne var det Måns, som jagade mig genom buskar och snär, Vi skulie då nemligen roa oss, och som Mäns hade en stor präktig pilbössa och en spritt ny piska, så tyckte han, att vi icke kunde göra det på något bättre sätt än derigenom, att jag fick föreställa antingen häst eller hare, I det förra fallet gällde det att springa undan piskan; i det senare att springa undan pilbössan. Och sålunda färdades vi, jag före, springande af alla krafter och han efter med piskan eller bössan och skrattande af full hals, öfver klippor och backar, emellan träd och spår, tills jag ettdera fämtande nedföll eller ock lyckades få mig något bra gömställe att krypa in uti. Emellertid utvecklades härigenom såväl mina kroppskrafter som min bekantskap med stigarne i skogen och ibland klipporna, en sak, som efter någon tid bade till följd, att