Aftonbladet – 30 november 1871, sida 2

medgifvande,: att de första utsigterna i mina nya förhållanden allt voro en smula kusliga. SJETTB KAPITLET. Mitt lefnadssätt blef emellertid något mera quvexlande än det varit förut hemma i gränen. Om morgnarne skickades jag med en bok i handen och med Måns, ifrån hvilken jag härvid alltid sökte att. hålla mig på ett vördnadsfullt afständ, sframför mig öfver gärdena till den. hopgyttrade massan af de röda och grå husen, at hvilka ett var gjordt för att lära sig att läsa uti. I detta tillbragte jag mina förmiddagai på — jag vill icke precist säga — ett an genämt sätt. Det var redan vid abceboker, som jag fick min första bittra erfarenhet af, att väger till vetande icke är någon dans öfver rosor och att det icke är narri att bita i frukter på kunskapens träd. Så fort jag tittade på de välsignade boketäfverna, så började de allihop att danse rundtomkring för mina ögon, och jag sat och stirrade på dem och tyckte att de allihop voro hvarandra alldeles lika, och bred. vid mig stod min lärare, som var mycket liten och hade ett par mycket runda ben oct mycket runda fingrar, emellan hvilka har höll en stor: rund pinne, som sväfvade i er ständig cirkeldans emellan bokstäfverna och min rygg, min nacke och mitt hufvud, mins armar och mina händer. Det var med denna pinne till följeslagare, som jag hvarje dag fick göra mitt mödosamma kretslopp igenom alfabetet ett visst antal gånger, och att han under dessa gånger icke slet alldeles ut bäde sig sjelf och mig bevisar bättre än allt annat, att vi båda egde en utmärkt uthållig natur.