Aftonbladet – 30 november 1871, sida 2

td Bland alla de anakronismer, som stå qvar i vår tid, är det väl knappt någon, som är mera viduaderlig, mera stridande mot den utvecklada menskliga sjolfkänslan, emot tidehvarfvets bildning och dess sträfvatide öfter det redbara, praktiska och verkliga, än ordefsväsendet, denna karsikatyrmässiga reminiscens af medeltidens riddareväsen, hvilken besynnerligt nog icke föll bort samtidigt med förra århundradets hoflif och perukanda, tillsammans med hvilka det onekligen hörde och genom hvilka det bragtes i blomstribg. Ännu alltjemnt utdelas dessa förstegänstens juliga tecken) som skola förefalla en icke afägsen framtid ännu mera löjliga än allongeperakerna och styfkjortlarne, och ännn är det till följd af seden möjligt att utan att falla i gapskratt se fullvuxna menniskor behängda med olika formade metallbitar, hvilka skola göra samma tjenst, ssomom man utanpå kläderna bure med kunglig namnteckning och sigill försedda papperseller pergamentslappar, på hvilka stode att läsa: detta är en utmärkt man, eller: detta är en mycket atmärkt -manr,, eller! detta är en i allra högsta grad utmärkt mann. Om man nu anser denna institotion nödvändig för monarkien — hvilken åsigt i förbigående sagdi är mycket besynpneriig, sildenstund riddareorånar voro obebifliza t. ex. under Sveriges mest lysande period, då det egde store konungar och. en rik tillgång på store män och utmärkta förtjenster att belöna — så är det underligt, att man icke söker hålla den uppa och ge den något slags holgd genom att använda densamma med urskilnicg och konseqvens. Men här visar det sig, såsom med åtskilliga andra förlegad ifstitotioner, att åe, som skulle hålla dem uppe, nästan liksom genom en naturnödvändighet, arbeta på att nedsätta dem i allmänna omdömet och påskynda den tid, då deras fail är oundvikligt. Det förekommer nåötan ingen större ordenspromotion, vid hvilken icke åtskilliga namn, som finnas på listan öfver de dekorerade, framkalla förondrav, anmärkningar eller till och med bittra speglozor bland allmänheten, och för hvarje gång undergftäffes derigehom den aktning för institutionen, som ännu möjligen kan finaas såsom en qvarlefva från en förgången tid. Men om det går besynnerligt och ojemnt tillvägs vid ordensutdelningen till inländske män, så iakttages dervid åtminstone i vis mån något slags princip. Vid dekorerandet. af utländningar synes -deremot slumpen i mycket hög grad vara rådande. Ordenstecknen, som ju skola vara en utmärkelse å landets, å nationens vägnar, lemnas i sådana fall ofta, såsom en art af drickspenningar, till personer; som tillfälligtvis komma i beröring med någon medlem af det kongl, buset eller som varit i tillfälle att göra en furstlig person någon småtjenst, som icke lämpligen kan kontant honoreras. Personer, som fått i uppe att följa en kunglig person på en utländsk resa, vore det ock endast en lustfärd eller rekreationstur, hemkomma vanligen bärande en hel hop utmärkelsetecken: förs de stora: förtjenster, som de under och genom en dylik. resa inlagt... Ofta tyckes det som skulle personer, hvilka man hemma icke för skams skull kan dekorera alltför mycket, utsändas på en liter kurirfärd eller få följa med den kungl. sviter fi en resa, i särskildt ändamäl att bli deorerade, såsom då t. ex. sekreteraren vic kungl. teatern D. Hwasser för åtskilliga å: sedan beordrades att höra till den kungl sviten på en resa till Kjöbenhavn, för ati på det sättet få Dannebrogsorden. De ut märkelser, som utdelas åt främlingaf för lit terära förtjenster, äro likaledes till stor de beroende. på slumpen. Mönga af Europas vetenskapligt och litterärt hänseende högs stående män bli alls icke uppmärksammade men deremot kan ett i sig sjelft alldeles värdelöst eller obetydligt arbete, då det, inbun det i sammet eller marequin med. guldsnitt tillställes någon bög person, tillskynda des författare en utmärkelse, hvaraf tusen andr: gjort zig långt mera förtjenta, i fall menin gen verkligen är att den skall betraktas son en utmärkelse. Man skell förmodligen, såsom vanligt, in vända, att ett bruk, föreskrifvet af den inter nationelia höfligheten, fordrar, att en regen utdelar åtskilliga ordenstecken åt främmend personer, med hvilka han sålunda kommer beröring. Men hvad skall då sägas om de faktum; att Norges konung anser sig bör med norska ordnar belöna den förtjenst, sor svenske män inlagt derigenom att de efte erhållen befallning åtföljt Sveriges konung p resan till Norge? Vi ha nyligen sett en ho S:t Olafs-kraschaner och -kors utdelade I personer, som: varit underkastade det besvär